Det finns inga ”måsten” efter corona­krisen

ESSÄ. Det finns ett före och ett efter. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den formuleringen sedan coronakrisen drabbade oss för ett par månader sedan.

Tiotusentals döda, miljoner smittade. 

Vår tids kanske största samhällsdrama. Och med apokalyptisk tvärsäkerhet hävdas nu att viruset kommer förändra allt. 

Men är vi verkligen säkra på det? Eller ägnar vi oss helt enkelt åt att skriva in samma förhoppningar och rädslor som vi alltid haft inför samhällsutvecklingen i den stora coronaberättelsen?

Temat finns i oändliga variationer. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt menar att den naturliga slutsatsen av pandemin borde vara att staten tar ett större ansvar för näringslivet. Kanske borde man till och med äga en större andel av den privata sektorn.

Allra minst måste den offentliga sektorn nu återgå till att vara just offentlig, inte privatiserad och skattefinansierad.

”En överskuggande lärdom är att nyliberalismen med kraftiga avregleringar och ett minimum av statlig inblandning är ett uselt system för att minska smittspridning”, skriver Martin Klepke på den här tidningens ledarsida.

Som av en händelse har de som nu driver den här linjen sagt ungefär detsamma sedan Hedenhös tid. 

Och varje mindre kris under de senaste decennierna har lett till samma slutsats. 

Utan att förhoppningen förverkligats.

Från andra sidan av höger-vänsterskalan hävdar Andreas Bergh, Institutet för Näringslivsstudier, att krisen tvärtom visar att arbetsmarknaden måste bli mer flexibel.

Vad talar egentligen för att detta skulle kasta omkull en välståndsskapande men klimatförstörande och ojämlikhetsbyggande samhällsmodell när den ju de facto har överlevt och till slut gått stärkt ur både pandemier och världskrig?

”Kriser minskar behovet av arbetskraft i vissa delar av samhällsekonomin och ökar det på andra håll. Om löner tillåts förändras av dessa förändrade mönster underlättas anpassningen”, skriver han i Dagens nyheter.

Han passar även på att slänga in ett krav på en statlig a-kassa också.  

Samma som näringslivets organisationer alltid sagt. 

I andra, grönare sammanhang hittar jag frågan om en basinkomst för alla medborgare. Diskussionen har fått ny aktualitet av den ökade arbetslösheten. Tidigare miljöpartisten Carl Schlyter menar att coronakrisen är det bästa argumentet för en sådan basinkomst.

Inget nytt under solen där heller.

Mina egna fem cent på temat har handlat om yttrandefriheten och risken för att auktoritära regimer utnyttjar läget för att strama åt kring det fria ordet.

Jag tycker själv att jag låter oändligt övertygande. Det finns så många tendenser i samtiden som talar för att jag har rätt. Inte minst de nya möjligheterna att övervaka medborgarna. Nu under förevändning att det handlar om smittspårning. 

Har jag inte rest samma varningsfinger under större delen av de senaste 15 åren? 

Jag vill inte på något sätt spela ned effekterna av coronaviruset. Allt pekar på att det kommer att få stora och långtgående konsekvenser. 

Det kommer bli svårt att återstarta samhället. Den ekonomiska uppförsbacken blir lång. Åratal. 

Med ännu en pandemi efter denna blir konsekvenserna nästan omöjliga att överblicka. Men om det inte blir ett ”worst case scenario”?

Vår tids kanske största samhällsdrama. Och med apokalyptisk tvärsäkerhet hävdas nu att viruset kommer förändra allt. Men är vi verkligen säkra på det?

Jag befinner mig själv på den röd-gröna sidan av det politiska fältet. Jag önskar att de som nu hoppas att coronakrisen ska göra att det blir högsta mode att förverkliga just den politiken.

Och visst, kanske kommer vi nu för evigt köpa potatis odlad på granngården, öl som är bryggt i grannens källare och kläder som vävts och sytts av den snälla familjen i byn några kilometer bort. 

Kanske kommer vi att inse vårdens betydelse för vår gemensamma välfärd och betala sjukvårdspersonalen därefter. 

Kanske kommer Magdalena Andersson älska budgetunderskott även efter krisen.

Eller också inte.

För ärligt talat… hur mycket är du själv beredd att ändra på? I din vardag? Det är väl där förändringen måste börja även efter krisen?

Själv har jag gång på gång under de senaste veckorna kommit på mig själv med att längta efter The Flask, en pub i Hampstead som jag brukar besöka när jag är i London.

I mitt flöde i sociala medier läser jag en bekant som drömmande skriver om nästa sommar i Toscana. De har rest dit varje år i två decennier. Nu blir det ingen resa i sommar. Som plåster på såren direktimporterar de istället några liter italiensk olivolja och lådor med vin från Montalcino.

Kommer vi att ändra på oss nu?

Eller på macronivå: Företagen i landet tyngs nu av minskad efterfrågan. Många kommer gå i konkurs. Men vad tror vi egentligen om det ekonomiska system vi odlat fram under de senaste 200 åren?

Vad talar egentligen för att detta skulle kasta omkull en välståndsskapande men klimatförstörande och ojämlikhetsbyggande samhällsmodell när den ju de facto har överlevt och till slut gått stärkt ur både pandemier och världskrig?

Jag skriver inte detta för att jag vill se status quo, och jag är fortfarande livrädd för att våra civila rättigheter kommer att utmanas och ofta helt raderas ut i coronans spår. 

Men jag är skeptisk till alla som nu hävdar att det ”måste” bli på något särskilt sätt. 

De förhoppningar och rädslor som driver fram sådana påståenden har alltid funnits, och då liksom nu handlar det ytterst om vad vi gör av de möjligheter och risker samhället ställs inför.

Coronakrisen kommer ändra några av förutsättningarna.

Självklart är det så. Men vilket sorts samhälle kommer vi att leva i post corona?

Svaret är nog – tack och lov – fortfarande en öppen fråga.