KULTURDEBATT. Vem ska jag tro på? Frågan har väl aldrig varit mer aktuell än nu. I bakvattnet på den rådande pandemin dyker det nya fenomenet infodemi upp.

Ett fenomen som enklast förklaras med att ett överflöd av både sann och falsk information sköljer över oss mediekonsumenter, med följden att det blir svårt att identifiera vilka källor som är trovärdiga.

Mellan 1 januari och 16 mars i år nämndes coronaviruset 114 405 gånger i media. Detta kan jämföras med sökningar på USA:s president Donald Trump som gav drygt 30 000 träffar och klimataktivisten Greta Thunberg som gav drygt 9 800 undersamma period.

Inte undra på att så många säger att media piskar upp rädslan för detta och att det i sin tur leder till oförmåga att fatta allvaret med detta nya virus. 

I denna våg av information finns inte bara falska nyheter och konspirationsteorier utan även bekräftade fakta som kan hjälpa oss att göra rätt val, val som också räddar liv.

Det här sätter på något vis fingret på styrkorna och svagheterna med vår digitala teknik.

För hur avgör vi vad som är sant och vad som är falskt? Att det sprids glada falska nyheter om att delfinerna har kommit tillbaka till Venedigs kanaler hotar nog ingens hälsa eller liv, men när Världshälsoorganisationen WHO måste gå ut med dementier om att allt ifrån att dricka mycket ren alkohol, att ta extremt varma bad eller att spraya kroppen med klorin inte dödar coronaviruset, då inser vi vidden av vad desinformation kan få människor att göra.

Detta är första gången vi drabbats av en global infodemi, men det lär inte vara den sista. För att navigera i de digitala flöden så många av oss befinner sig i, behövs folkbildning som når utanför både storstad och medelklass. 

De nya medielandskapen har förändrat villkoren för demokratibyggande.

Innan vi hade internet så kom nyheterna till oss via ett fåtal kanaler. Utbudet var begränsat vilket gjorde att majoriteten av befolkningen, för första och kanske sista gången, tog del av samma rapportering från omvärlden.

Vilken plats på höger/vänsterskalan du stod på avgjorde med stor sannolikhet hur nyheterna tolkades och vilka slutsatser som drogs.

Hur får vi ut kunskapen att avkoda och tolka denna tsunami av felinformation? Svaret måste ligga i folkbildande verksamhet, förankrad i forskning, fokuserad på konkreta verktyg

Carina Milde och Niklas Cserhalmi

Men att det delade gemensamma utbudet gynnade det politiska samtalet och i förlängningen demokratin är det nog säkert att påstå. 

Det som den nya digitala tekniken medfört är att alla kan bli sin egen redaktör och med enkla medel faktiskt nå ut till miljontals användare. Detta ökar möjligheten för fler att delta i fria demokratiska samtal.

Men det ställer samtidigt enorma krav på oss mediekonsumenter när det inte är utbildade redaktörer som granskar och gör urvalet innan publicering. Hur agerar vi som samhälle i dag för att de nya teknikerna ska bli en möjlighet för demokrati och inte ett hot?

Under internets framväxt på 1990-talet knöts stora förhoppningar till att internetdemokratin skulle bryta ner alla former av förtryckande hierarkier. Alla skulle kunna producera, söka och konsumera information.

Ledordet var ”Informtion wants to be free”. Under 2010-talet skiftade maktbalansen. Misstron mot den nya teknologins möjligheter ökade vartefter fler och fler infomationsanvändare skapade målstyrda budskap i syfte att skada och förstöra tillit och framtidshopp.

Hur hanterar vi då detta? Hur får vi ut kunskapen att avkoda och tolka denna tsunami av felinformation? Svaret måste ligga i folkbildande verksamhet, förankrad i forskning, fokuserad på konkreta verktyg.

Vi som medborgare måste lära oss förstår hur den nya media- och informationslogiken fungerar.

Arbetets museum har under 2018 och 2019 turnerat Det resande demokratilabbet till 30 bibliotek i hela landet där tiotusentals ungdomar tagit del av workshops som bibliotekarier hållit i utställningen.

Arbetets museum vill tillsammans med LO, TCO, Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, Statsvetenskapen på Linköpings Universitet, Statens medieråd, ABF, Sensus studieförbund, ArbetSam, Media Öst AB, Region Östergötland och Norrköpings kommun fortsätta det folkbildande arbetet i en permanent verksamhet, ett nationellt angeläget Demokratilabb som producerar flexibla resande utställningar som visas på arbetsplatser som sjukhusfoajéer och köpcentra, bibliotek och arbetslivsmuseer i hela landet. 

Här vill vi förmedla en sökande inställning, och ge verktyg för människor att själva orientera mellan källkritik och källtillit. 

Om Arbetets museum skulle få sina anslag ökade från Kulturdepartementet skulle vi redan nu, tillsammans med organisationerna ovan, kunna påbörja det folkbildande arbetet med att skapa motståndskraft mot desinformation, lurendrejeri och propaganda.