”Han nyser rakt ut – jag duckar”
Rapport från en undersköterska dag 1: En tidigare patient är smittad av coronaviruset. Flera i personalen har tagit hand om honom – utan skyddskläder. En annan patient nyser rakt ut. Hur ska det gå att skydda sig? För Arbetets räkning skriver timvikarien Lena Bäckman Lägerdal dagbok inifrån vården.
Lena Bäckman Lägerdal, reporter och undersköterska.
Klockan sju i morse gick timvikarien Lena Bäckman Lägerdal på sitt pass som undersköterska på en akutvårdsavdelning. Halv tio går hon av. Här berättar hon om gårdagens arbetstimmar:
”Man vänjer sig vid tystnaden utomhus. För en vecka sedan förvånades jag fortfarande över den stillhet som råder på gatorna. Nu har jag nästan slutat lägga märke till det.
Det är lördag första påsklovsdagen i Stockholm.Vi som åker pendeltåg klockan sex på morgonen ska inte på något påsklovsfirande. Vi försöker hitta varsin ledig fyra i pendeltågsvagnen. Håller avstånd. Tittar ut genom fönstret och ser det svaga morgonljuset mot huskropparna där människor fortfarande ligger och sover i lägenheter som många av dem inte kommer att lämna på hela dagen.
Det är vitt av frost på golfbanan vid Ulriksdal. Vintern som inte riktigt kommit igång ännu efter alla månader tycks vilja göra en liten sista påhälsning innan den drar bort för i år.
Mellan rader av oranga plåtskåp i sjukhusets omklädningsrum är corona det pågående samtalsämnet. Beslut om omställning av vårdavdelningar och personal tas snabbt och har man inte jobbat på några dagar är det många nyheter att ventilera medan sjukhuskläderna dras på.
Desinfektion är en bristvara.Skåpet brukar vara fullt. Nu får vi hushålla
En avdelning ska stänga sin verksamhet för att ge plats till en helt ny patientgrupp. Personalen ska flyttas och spridas ut till avdelningar där de behövs bäst. Det ska visst ske direkt efter påsk, tror någon. Vi står tysta och tittar ner på våra skor under hissfärden tre trappor upp, alla med sina egna tankar i huvudet.
På avdelningen får vi veta att en tidigare inlagd patient rapporterats som positiv. Oron är påtaglig. Patienten hade inga symtom. Var han ändå smittsam? Vad betyder det för oss i så fall? Några av oss har skött honom i mycket nära situationer, ingen har haft skyddskläder.
Riktlinjer, vi måste ha tydliga riktlinjer, säger en undersköterska när vi drar oss undan in i behandlingsrummet för att diskuterar läget. Vi måste veta vad som gäller, vi kan inte hålla på och chansa. Hon är upprörd. I media visar de sjukhuspersonal med full skyddsutrustning som vårdar covidpatienter. Det retar henne enormt. Hon dammar handen mot britsen vi sitter på. Men vi då? Vad ska hända med oss?
Vi diskuterar temp. Vad är riktlinjerna? Alla har olika temperatur i kroppen. Någon har 35,9 normalt. Om man har 37,5 har man feber då? När man har ägglossning då höjs den.
Vilka termometrar är bäst? Kvicksilver, säger en undersköterska och minns hur hon brukade sätta den i armvecket som barn. Tio minuter, sedan visste man.
Desinfektion är en bristvara. Skåpet brukar vara fullt. Nu får vi hushålla.
Patienten nyser rakt ut. Jag duckar. Han ligger på behandlingsbritsen. En nysning till. ”Oj sorry”. Den unga mannen ursäktar sig och säger att han har allergi: ”Det är likadant varje år”. Jag fortsätter med blodprovstagningen. Jag kan inte gärna resa mig och gå därifrån.
I tunnelbanan på väg hem är det glest. Högtalarmeddelandet ekar. Vi uppmanas att hålla avstånd från varandra, inte åka kollektivt om vi har förkylningssymtom. Men vilken roll spelar det, om vi inte kan hålla avstånd till de smittade inne på sjukhuset?”
