Vad hade en postkolonial teoretiker tänkt om förtalsmålet mot ”Soffan”?

Låt oss leka med tanken att världens främsta postkoloniala teoretiker, tillika filosof, och nyckelfigur i frihetskriget mot kolonialmakten Frankrike i Algeriet Frantz Fanon inte dött ung 1961.

I stället reser den gamle vitale mannen för att besöka förtalsrättegången mot den före detta borgmästaren i Sveriges näst största stad, Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson.

Trött efter den långa resan från Alger till Stockholm tar han snabbtåget till Göteborg för att couchsurfa i Majorna.

På morgonen väcks han av värdparet och bjuds på svensk fika, sedan tar han spårvagn 13 från Sannaplan till Ullevi Södra.

Vi tänker oss att Fanon först går åt fel håll och snubblar över en sten med namnet Torbjörn Nilsson ingraverat. Vid en första anblick antar teoretikern att han ser minnesmärket över en frihetskämpe, men vid närmare eftertanke inser han att det möjligen har något med fotbollsstadion att göra.

Någon skulle till och med stolt berätta om temat – Brasilien och hotet mot kulturpolitiken. Om inställda samtal om hot om indragna bidrag och om populistiska politiker som anser att armlängds avstånd inte bör gälla för extremister

Väl medveten om att tid är viktigare i Sverige än Algeriet skyndar Fanon för att 07.53 se hur ordningsvakterna ställer i ordning säkerhetsanordningarna för dagens rättegångar.

Vad kan då författaren till Jordens Fördömda iaktta? Ganska snabbt inser han att han inte behöver någon tolk.

Människorna står redan utanför salen uppdelade i grupper och när de små lapparna delas ut och dörren öppnas så sätter sig de unga människorna, med mörkare hy, vissa med hijab, till vänster om mittgången.

De äldre, blekare, människorna sätter sig på den högra sidan. Längst fram vid podiet ser man ut som åskådarna till höger. Det gör även de som får använda teknisk apparatur.

Han gissar att de är representanter för pressen.

Fanon har på äldre dagar intresserat sig för begreppet queer och är mycket intresserad av den unga filmregissören Hanna Högstedt och hennes film Burka Songs 2.0.

Tanken på en vit kvinna spatserande i burka på Champs Elysée, i hjärtat av den kolonialstat som gjorde allt för att döda honom och hans idéer fascinerade så mycket att den tagit honom hela vägen till Sveriges framsida.

En film där en beslöjad kvinna får tala och problematisera vem som får komma till tals i det offentliga rummet.

Som när hon skulle föra samma resonemang utanför filmduken förbjöds att tala i Göteborgs stad. Naturligtvis erinrar han sig om sin gamla text om fransmännens besatthet att av-slöja de algeriska kvinnorna.

Han är mycket förtjust i sina egna texter.

Han har också turen att, naturligtvis till vänster om mittgången, hamna bredvid en ung kvinna som talar franska (tyvärr skulle hon aldrig hinna tala om för honom att hennes föräldrar var från Algeriet).

Kvinnan berättar viskande om en historisk rättegång, där de unga muslimska kvinnorna stämmer den tidigare borgmästaren för förtal.

Att de förbjudits att tala i staden och borgmästaren på sin blogg försvarat munkavlen med att de är extremister och därmed förbrukat sin rätt att tala i stadens lokaler.

Han spetsade öronen och höjde på sina rynkiga ögonbryn när han i örat fick rapporten om att försvarsadvokaten till den anklagade om grovt förtal börjat hela försvaret med en liten föreläsning om vad islam är.

Att de finns vanliga muslimer och andra slags muslimer. Och han svalde med stolthet ett skratt när försvarsadvokaten läste upp ett utlåtande från monsieur Ranstorp (som den unga kvinnan kallade för pajas) där han, för att bevisa deras extremism, kallade dem för postkoloniala aktivister.

I stället reser den gamle vitale mannen för att besöka förtalsrättegången mot den före detta borgmästaren i Sveriges näst största stad, Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson

När Fanon upptäcker att försvarsadvokaten har svårt att hålla sig vaken då den beslöjade kvinnan äntligen får tala, bestämmer han sig för att bemöta honom med samma brist på intresse. Han ger sig i stället ut på en promenad.

I den regniga och blåsiga staden ska Fanon omedelbart detektera grupper av uppsluppna människor med band om halsen och tygväskor på axeln.

Och han hittar någon som kan berätta att ett för staden mycket kärt arrangemang pågår samtidigt som rättegången – Göteborgs Filmfestival.

Någon skulle till och med stolt berätta om temat – Brasilien och hotet mot kulturpolitiken. Om inställda samtal om hot om indragna bidrag och om populistiska politiker som anser att armlängds avstånd inte bör gälla för extremister.

Och Frantz Fanon hade natuligtvis ställt frågan om varför filmfestivalen inte samtidigt uppmärksammade att exakt samma sak hänt i göteborgarnas stad våren 2018.

På något sätt som bara riktigt erfarna människorna kan göra hade han hittat till skybaren på Riverton och på sin franska med brytning från Martinique, Paris och Alger bestämt sig för att göra en perfomance. Naturligtvis läst ur sin egen bok, ståendes på en stol drickandes en drink som hette Glenn.

Allt detta för påminna kulturarbetarna i landet att om de accepterar att principen om armlängds avstånd ställs på undantag för muslimer, då kommer de komma efter andra grupper sen.