”Man kan inte vara en garant mot SD lite grann”

SLUTREPLIK. Annelie Karlsson skriver att jag fabulerar om att Socialdemokraterna försöker göra det till en paradfråga att hjälpa färre människor på flykt.

Så skönt. 

När hon får tillfälle får hon gärna berätta det för sitt partis PR-folk också. Men det är lite bråttom, för annars riskerar fler tro på de här fantasierna.

Statsministern till exempel.

Dagen efter Annelie Karlssons svar råkade han ju säga till DN att ”rejält många färre” flyktingar hit är ett av S viktigaste mål de kommande åren.

Detta alltså trots att Sverige i dag både tar emot färre asylansökningar och ger en fristad till färre än på länge. Detta räcker tydligen ändå inte.

På motfrågan till statsministern vad som egentligen då skiljer socialdemokraternas krav från det M och SD jobbar för svarade han: ”Vi genomför det.”

Låt det svaret sjunka in.

Socialdemokraterna gjorde en bra valspurt på att lova att vara garanten mot Sverigedemokraterna.

Efter svåra förhandlingar fick man fortsätta leda en regering på mandatet att stå upp mot den politik som gör att de flesta människor i Sverige faktiskt inte vill ha SD nära makten.

Jag är, som jag skrev, kritisk till S prioriteringar under förhandlingarna om det som blev Januariavtalet. Jag har svårt att förstå varför det var viktigare att stoppa gröna krav på att sjuka barn ska kunna stanna i Sverige, än liberala krav på skattesänkningar för de rikaste.

Medan statsministern gjorde nya rubriker med färre flyktingar som svar på vad den viktigaste frågan är, så blottade man sig för att bli pressad av moderater (!) om mer pengar till välfärden

Men jag försvarar att överenskommelsen gjordes. 

Januariavtalet, med alla dess skönhetsfläckar och kompromisser, är ett försök att ta en annan politisk väg än de länder som låter främlingsfientliga partier sätta agendan. 

Men medan jag då går här och försvarar detta så delar socialdemokratiska ministrar rubriker där Boris Johnson lovar minskad invandring och säger att hans väg borde vara självklar också för Sverige. 

Antingen är man garanten mot det hot som SD:s politik innebär. Eller så ger man efter för hotet. 

Man kan inte vara en garant lite grann.

Erfarenheterna från andra länder är solklara. När politiken blir en tävling mellan de stora partierna om vem som kan vara hårdast mot flyktingar så stannar det aldrig där.

Det blir den helt överskuggande frågan.

Samma sak händer nu i Sverige. Kriminalitet görs till en fråga om etnicitet och de grundläggande frågorna om hur vi kommer åt det klassamhälle och den segregation som driver unga in i gängen kan snart inte ens ställas. 

Den ekonomiska debatten blir en fråga om hur man kan spara mest på människor som har det svårt, i dag är det flyktingar – i morgon kan det vara någon annan.

Allt medan utrymmet krymper för att driva krav på en mer progressiv beskattning som kan finansiera den välfärd vi behöver.

Socialdemokraterna måste välja. Antingen följer man med i rådande utveckling, ändrar sin politik för att passa det nya debattklimatet, men man ger då i grunden också upp ambitionerna om att lyckas förverkliga politik för mer jämlikhet och rättvisa.

Eller så försöker man ändra debattklimatet för att kunna driva sin politik. Förklarar också komplexa samband. Går till motvärn när flyktingar görs till syndabockar. Visar sig så trygg i sina värderingar att människor kan övertygas.

Förstår man varför det är nödvändigt, så kan också fler acceptera kompromisserna. 

Och då skapar man ett utrymme för S att ta den makt man faktiskt fått genom Januariavtalet till att driva nya, egna krav. Det kommer såklart inte vara lätt, men politik är inte lätt.

Jag fattar att det går att avfärda mig. Men det går inte att avfärda det här vägvalet. Det är tvärtom ganska akut.

Medan statsministern gjorde nya rubriker med färre flyktingar som svar på vad den viktigaste frågan är, så blottade man sig för att bli pressad av moderater (!) om mer pengar till välfärden.

Till sist, en personlig not. Jag tror alltså det finns ett stort utrymme för partier som står stadigt för solidaritet. Solidaritet som modell för hur man bygger ett starkt land, och för hur man agerar globalt.

Men alldeles oavsett hur stort det utrymmet är, hur många som för dagen är beredd att rösta på sådana partier, så är det vad jag vill kämpa för.

Det är den grundläggande värdering som gjort mig politiskt aktiv.

Men medan jag då går här och försvarar detta så delar socialdemokratiska ministrar rubriker där Boris Johnson lovar minskad invandring och säger att hans väg borde vara självklar också för Sverige

Så när Payam Moula skriver att jag borde vara tyst om flyktingar och skriva om klimatkrisen i stället så ställer han upp ett val jag inte har.

Jag är såklart glad att Moula och många andra socialdemokrater nu är stolta över den miljöpolitik som Miljöpartiet fått streta på hårt för att få igenom.

För mig och andra gröna är miljöpolitik också en fråga om solidaritet, om respekt för de livsförutsättningar vi delar och kamp för att människor nu och sen ska kunna leva ett gott liv. 

Miljön ligger därför inte i en vågskål och solidaritet med människor på flykt i en annan. Det är delar av samma politiska helhet.

När klimatförändringarna bränner jorden och krig växer i resursbristens spår behöver vi göra allt det vi kan för miljön, och för de människor som drabbas här och nu. Det går inte att välja det ena, och blunda för det andra.

Eller, det går ju. Tydligen. Men aldrig för mig.