Därför har feminismen inte råd med fejkade fakta

ESSÄ. Häromdagen skrev journalisten Emilie ”Ebbis” Roslund i GP om fenomenet Linnéa Claeson – superfeministen som tjänar pengar på att berätta om de sexuella trakasserier och det kvinnohat hon möter i vardagen. 

Claeson har ett instagramkonto dedikerat åt att publicera comebacks på sexuella trakasserier hon får online.

Kontot har lett till mycket uppmärksamhet i media och till föreläsningar om sexuella trakasserier som hon i dag försörjer sig på.

Under en tid har röster från olika håll ifrågasatt sanningshalten i vissa av Linnéa Claesons berättelser.

I ett par fall har granskningar visat oklarheter om sanningshalten – till exempel berättelsen om en manlig diplomat som ska ha betett sig illa mot Claeson – men dessa har tidigare inte väckt något större intresse i bred media.

Inom den feministiska debatten har det varit desto mer intresse för frågan, och den senaste tiden har det varit en livlig debatt om feminism som varumärke, att vara slarvig eller oförsiktig med fakta, och om personkult.

Då vi lever i en tid där man, genom att ha en tillräckligt stor plattform på sociala medier, kan få makt, status och till och med inkomst på sin feministiska aktivism, är den diskussionen ofrånkomlig. 

Granskning och kritik av de (ytterst få) feministiska aktivister som kan monetarisera på eller få andra feminister att donera pengar till sina ”projekt,” kommer inte skada den feministiska kampen.

Snarare behövs sagda kritik för en relevant rörelse där inte bara de starkaste hörs.

Man skulle kunna säga att den feministiska debatten just nu tycks splittrad i två sidor.

En som anser att kvinnliga feminister med stora plattformar är utsatta för en komplott av människor som vill se dem falla, och att detta beror på mobbmentalitet. 

Efter decennier av kritik av patriarkatet har vi tillräckligt mycket fakta och tillräckligt mycket verkliga berättelser om övergrepp från kvinnor på vår sida. Vi inte behöver hitta på

Och en annan som menar att det i stället handlar om hur dessa upphöjda feminister förvaltat den makt och status de fått – och mer än gärna tagit emot – av den feministiska rörelsen.

Att deras fall mest har att göra med det vårdslösa bruket av makt.

Båda sidor kan vara sanna samtidigt. Men jag oroar mig för de argument som lyfts fram av den första. Och då framför allt två perspektiv jag sett framhävas flera gånger:

1. ”Men vad typiskt att ifrågasätta just en kvinna när hon berättar om sexuella trakasserier. Vad hände med systerskapet?”

Systerskap betyder inte att man alltid tror på kvinnor. Vad det betyder är i stället att man inte automatiskt avfärdar kvinnors berättelse (om till exempel våldtäkt) på de grunder som patriarkatet lärt oss att göra.

Systerskap är alltså att inte misstänkliggöra kvinnors berättelser om övergrepp på grund av vem de anklagar, hur de betett sig innan eller efter våldtäkten, eller bara för att det är obekvämt att tro på dem. 

Det är dock inte detsamma som att alltid tro på vad kvinnor säger.

Systerskap betyder heller inte att alltid ”stötta kvinnor” för att de är kvinnor. Kravlös stöttning ger man till vänner och familj – inte för att driva en politisk agenda.

”Systerskap” är förståelsen att kvinnor som grupp är förtryckta och att vi kvinnor måste hjälpa varandra och stötta kvinnor som drabbas av dem.

2. ”Om hon nu ljugit om några saker så är väl det inte så farligt men tanke på hur mycket engagemang hon skapat för kvinnokampen? Feminismens uppgift är ju att nå så många som möjligt.”

Problemet med den inställningen är förstås att feminismens uppgift inte är att nå ut till så många som möjligt, utan att utmana och kritisera vårt patriarkala samhälle.

Att överdriva eller ljuga för att spela på kvinnors rädsla handlar inte om feminism. Det är populism.

Att vara oförsiktig med statistik och fakta är inte bara dumt, det är också extremt skadligt för feminismen som politisk rörelse. Då får vi en feminism som drivs med klassiskt högerpopulistiska metoder.

Metoder som att måla upp starka bilder av samhället för att väcka känslor men vara ointresserad av sanningshalten. 

När högerpopulismen helst vill fokusera på enskilda berättelser om sexuella övergrepp som ska väcka känslor hos massan, måste vi feminister lyfta fram fakta, statistik och vår sekellånga kunskap i ämnet. 

Det är därför feminister pratar om våldtäktskultur. För att vårt svar på våldtäktsproblematiken skiljer sig från högerpopulistens.

Då vi lever i en tid där man, genom att ha en tillräckligt stor plattform på sociala medier, kan få makt, status och till och med inkomst på sin feministiska aktivism, är den diskussionen ofrånkomlig

I alla fall trodde jag det tills folk började försvara halvsanna berättelser om sexuella trakasserier med att de ”når ut.”

Den feministiska rörelsen är en enorm kraft när den bestämmer sig för att lyfta upp enskilda personer och aktivister till maktpositioner. Det rörelsen begär i gengäld av dem som upphöjs är att de inte på något sätt skadar feminismen.

Det är därför Linnéa Claeson är i hetluften just nu. Det handlar inte om en önskan att knuffa ned kända kvinnor från piedestaler, som en del verkar tolka det, utan om att skydda rörelsen.

Vi feminister är väldigt beskyddande gentemot den långa kamp som förts av kvinnor före oss.

Efter decennier av kritik av patriarkatet har vi tillräckligt mycket fakta och tillräckligt mycket verkliga berättelser om övergrepp från kvinnor på vår sida. Vi inte behöver hitta på. 

Feministisk aktivism som slarvar med eller till och med struntar i att hålla sig till sanningen på dessa områden utför därför en antifeministisk handling, och det oavsett hur mycket man tycker om personen som gör det eller ser upp till den.