RECENSION. En morgon händer det. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av dem som i vredesmod slår näven i frukostbordet. Det är min egen tidning som lyckas överraska mig.

I en intervju med Arbetet får arbetsmarknadsminister Eva Nordmark frågan om hon själv tror på reformen där man nu avvecklar Arbetsförmedlingen. 

– Ja, jag tror att det i slutänden kan bli väldigt bra.

En nedmontering blir till en förbättring. En besparing till effektivisering. Levererat med ett vänligt leende. Borde vara van vid det här laget, men det står mig upp i halsen. 

Jag är fyrtio år gammal och har aldrig upplevt något annat. Sett institutioner som skola, sjukförsäkringar, socialtjänst, A-kassa och bibliotek kvävas sakta men säkert i privatiseringar och nedskärningar.

Samtidigt har jag aldrig heller jobbat på en arbetsplats som inte skärs ned bit för bit. 

Det handlar inte längre ens om förvaltande, utan om palliativ vård av en samhällskropp på hospice. I ett centerpartistiskt helvete

Johannes Klenell

I stället: En svällande och glättig gigekonomi där vi alla får chansen att bli entreprenörer eller franchisetagare om det så handlar om att städa toaletter.

Och det låter ju toppenhärligt! Innan insikten att det är anställningstrygghet, semester, pension och möjlighet till sjukskrivning som går förlorad när toasitsen slutat vara ditt jobb och förvandlats till krävande kund. 

Då blir det inte bättre av att det görs med ett leende.

Åsa Plesners och Markus Larssons nyutkomna bok De effektiva beskriver hur nedskärningar av skola och omsorg blir till en satsning. Det är deprimerande måsteläsning.

Offentlig verksamhet har inte samma möjlighet att utvecklas som privat sektor då den varken har vinster eller konkurrensutsätts. Därför behövs incitament – så kallade effektiviseringskrav.

Dessa görs kort och gott genom en nedskärning i budgeten på någon procent per år. På så vis hoppas man hålla skola och omsorg på tårna och anpassad efter sin tid.

Bort med dödköttet. Maximera resurserna. 

För kommunpolitikern är det fina i kråksången att man på så vis också kan kompensera för underskott i budgeten. Ändra en decimal i effektiviseringskravet och du har ett överskott utan tråkiga ord som besparingar.

Effektivitet är ju något bra! Och behöver du göra en satsning på skolan utan att ha tillräckligt med intäkter går det utmärkt att göra samma sak.

Öka effektiviseringsincitamentet – alltså arbetsbelastningen för läraren eller vårdbiträdet på golvet – och vips har du pengar som du kan presentera som en satsning. 

I kundsamhället ställer vi allt större krav. Vi vill ha elsparkcyklar som står redo för oss på morgonen för billiga transporter. Matkassar. Böcker. Kläder. Toalettpapper. Ja, vad du vill. Allt levererat i stort sett gratis hem till dörren.

Givetvis betalar någon för detta – genom låg lön, otrygga anställningsformer och stenhårt arbete. Men det slipper vi tänka på.

NY BOK: De effektiva. En bok om varför välfärdens med­arbetare går sönder av Åsa Plesner och Markus Larsson Tankesmedjan Balans

Vi får ju det vi vill ha. Blir nöjda kunder. Eller så klagar vi över budet som haft mage att påstå att hen var vid din dörr med ditt paket när du absolut var hemma.

Skit samma att samma bud, för att hålla ned dina priser och ändå leverera samma service, pressas till allt tyngre arbetsbelastning. Kräv din rätt.

Givetvis återspeglar det sig i samhällets syn på skola och omsorg. Vi ställer allt högre krav – hallå, vi är trots allt kunder här! – samtidigt som vi vill betala allt mindre i skatt.

Politikerna lovar att leverera. Ingen vill rösta på den politiker som hotar att höja skatter, det låter så tråkigt.

En nedmontering blir till en förbättring. En besparing till effektivisering. Levererat med ett vänligt leende. Borde vara van vid det här laget, men det står mig upp i halsen

Johannes Klenell

Men inte heller på den som skär ned på dotterns skola eller farmors hemtjänst där bara det bästa är gott nog.

Effektiviseringar däremot. Det gillar alla.

Utom de som får ta konsekvenserna. I första hand personalen – men i förlängningen givetvis också eleven och vårdtagaren.

Privat och offentlig sektor möts i den sämsta av ideologiska världar. Konsekvensen blir visionslösa ledarskap, nedmontering av det gemensamma vår konsensuskultur.

En ostoppbar naturkraft. Man bygger inte. Satsar inte. Expanderar inte. För det går inte.

I stället: På varje instans en effektiv ekonom till ledare som vet att använda ord med positiv värdeladdning – framtagna av en kommunikationskonsult.

Det handlar inte ens längre om förvaltande, utan om palliativ vård av en samhällskropp på hospice. I ett centerpartistiskt helvete.

Och själva konsumerar vi lågavlönad lyx som otillräcklig kompensation för vår uteblivna trygghet. 

Det är klart man blir förbannad.