Aktivister i Zimbabwe: ”De kan inte döda oss allihop”

Åtta maskerade män med automatvapen knackade på. De uppgav sig för att vara poliser och krävde att få komma in.

Tetenda Mombeyarara föstes sedan in i en bil och fick en påse över huvudet. 

Männen sa att han hotade nationens säkerhet och han fördes till ett område i närheten av flygplatsen i huvudstaden Harare. 

Där torterades han med olika redskap; påkar, piska och ett fälgkors.

Ärren från slagen är synliga på ben, rumpa och ländrygg. Röntgenbilder från sjukhuset visar flera brutna ben.

I takt med att den ekonomiska situationen har förvärrats i Zimbabwe har jakten på aktivister blivit allt mer brutal. 

Tetenda Mombeyarara är verksam för den sociala plattformen Citizens Manifesto som förespråkar social- och ekonomisk rättvisa. 

Det har gått knappt två månader sedan överfallet. Han är fortfarande traumatiserad.

– Jag kan inte röra mig som förut på grund av skadorna. Jag fruktar för mitt liv och har flera gånger märkt att jag är övervakad. 

Hans polisanmälan har inte lett till något. Han tror att männen som torterade honom tillhör regimens säkerhetsstyrkor. 

– Två gånger har jag kallats till polisen för att berätta om händelsen men de har inte intervjuat vittnen eller besökt brottsplatsen. De är inte är intresserade av att utreda övergreppen för de vet vilka som förgrep sig på mig, säger Tetenda Mombeyarara. 

Calle Sundstedt, handläggare på Palmecentret, kom precis hem från Zimbabwe. Senast han besökte landet var i april och han ger en mörk bild av utvecklingen. 

– Den ekonomiska situationen är mycket sämre nu. Och hoten mot aktivister som ifrågasätter vad som sker ökar. Polisen är väldigt korrupt.

Amerikanska dollarn har under många år varit betalmedel i Zimbabwe. Men så infördes en lokal valuta som regimen hävdade var likvärdig med dollarn.

Sedan devalverades den lokala valutan och befolkningen stod plötsligt utan pensioner och besparingar. 

I juni slutade landet att publicera inflationssiffror, men enligt vissa experter uppgår den till mer än 500 procent. 

En brödlimpa kan kosta 150 kronor i en butik.

Vattenbristen är stor och det är ständiga elavbrott. Har invånarna tur har de tillgång till elektricitet sex, sju timmar per dygn. 

Företag och industrier skickar hem anställda och kallar tillbaka dem när elen är igång igen. Det behövs ny infrastruktur för att säkra landets elförsörjning. 

Enligt FN är hungersnöden värre än någonsin och uppskattningar visar att fler än fem miljoner invånare på landsbygden är i behov av internationellt matbistånd nästa år.

Calle Sundstedt förklarar att landets fackföreningar försöker få regimen att återigen koppla lönerna mot amerikanska dollar eftersom allt annat i landet är det. Som det är nu minskar löntagarnas köpkraft dag för dag.

Bilden bekräftas av Henning Melber som är expert på Zimbabwe vid Nordiska Afrikainstitutet. 

– Den nuvarande socioekonomiska situationen blir alltmer dramatisk. Lokalbefolkning som inte har tillgång till utländsk valuta har ingen köpkraft. Inflationen skenar och arbetslösheten är oerhört hög, säger han.

President Emmerson Mnangagwa och hans styrande parti Zanu-PF tog över makten i november 2017 då Robert Mugabe avsattes genom en militärkupp.

Emmerson Mnangagwa lovade förbättrade mänskliga rättigheter, ett uppsving för ekonomin och fria och demokratiska val. Löften som bryts gång på gång.

– Även om det fanns hopp om att Mugabes efterträdare skulle minska befolkningens lidande har han inte lyckats med det. Detta är en stor källa till frustration och förtvivlan, säger Henning Melber. 

Både EU och USA har sanktioner mot landet. Enligt Henning Melber tyder mycket lite på att sanktionerna upphör inom en snar framtid och att utländska direktinvesteringar ökar för att skapa arbetstillfällen. 

– Så länge statsterrorismen pågår och militärens inflytande spelar en avgörande roll brister invånarnas förtroende för regeringens löften. 

De senaste månaderna har krisen mynnat ut i flera strejker. Läkarfacket har strejkat sedan 3 september för höjda löner. 

– Läkarlönen räcker inte ens för att tanka bilen och ta sig till och från jobbet så läkarna har förklarat sig oförmögna att gå till jobbet, berättar Calle Sundstedt på Palmecentret. 

En läkarlön motsvarar i dag cirka 40 dollar i månaden, knappt 400 kronor. För att försörja ett hushåll på fyra personer krävs åtminstone sju gånger så mycket. 

Även sjuksköterskor strejkar och sjukvården är bristfällig. Det finns ingen mat för patienter och väldigt lite tillgång till mediciner. Hittills har 211 läkare fått sparken och 213 har kallats till disciplinära utfrågningar.

Privata sjukhus tar betalt i dollar vilket gör att få har råd med vård.

I slutet av september kidnappades läkarfackets ledare Peter Magombeyi.

I fem dagar hölls han på okänd ort innan han lämnades skadad vid en väggren. Först nekades han vård i utlandet men har tack vare sina advokater tagit sig till Sydafrika. 

Tidigare har polisen inte gett tillstånd till ett flertal demonstrationer men för första gången på väldigt länge hölls en facklig demonstration förra veckan, torsdagen den 7 november.

Apex council of Public Sector Workers, som organiserar 230 000 anställda i 14 förbund inom offentlig sektor, gick ut på Harares gator. 

– Mugaberegimen kränkte mänskliga rättigheter hänsynslöst. Mnangagwa, som kallas för krokodilen, har försökt ge ett intryck av att människor har fler medborgerliga friheter. Men med hans samtycke, eller till och med utan, använder polis och militär våld för att undertrycka massdemonstrationer, säger Henning Melber på Nordiska Afrikainstitutet. 

Oppositionella riskerar fängelse eller i värsta fall livet om de kritiserar regimen. 

Numera är hoten allt mer detaljerade och riktar sig även mot familjemedlemmar, berättar Peter Mutasa. Han är ordförande för landets största centralorganisation ZCTU. 

Både han och generalsekreterare Japhet Moyo har fått brev med ammunition. 

”Vi har hyrt in legosoldater för att ta hand om dig en gång för alla”, står skrivet i ett av breven. 

– De hotar att döda oss, de hotar att döda våra barn, de hotar att döda våra fruar. Det senaste halvåret har 61 personer från oppositionen förts bort. Ingen vet vad som hänt dem, säger Peter Mutasa. 

Han menar att situationen är betydligt värre än under Mugabes sista år vid makten. 

– De går på alla; fackliga ledare, musiker, stand-up komiker, människorättsförsvarare. På grund av hoten hemskolar vi nu våra barn.

Peter Mutasa står fortfarande åtalad för att ha tagit initiativ till en demonstration i januari när bränslepriserna skenade. Den 21 november ska han infinna sig i rättssalen igen. 

– Jag är jämt i domstolen, men får aldrig något straff. De gör så för att trötta ut oss. 

Om han hade möjlighet skulle han ändå inte lämna landet. Han vill till varje pris stå upp för arbetares rättigheter. 

– De kan inte döda oss allihop. Till slut kommer folket att vinna. Jag sätter inget hopp till regeringen. 

Även Tetenda Mombeyarara, som torterades av okända män, vägrar låta sig tystas. 

– Jag kan inte röra mig så bra på grund av mina skador men kommer att fortsätta kämpa för de idéer jag tror på.