”Vi i facket kan inte passivt se på när anställnings­tryggheten avskaffas”

Vi är många som känner en stigande upprördhet och oro över utvecklingen på våra arbetsplatser.

Via nyheterna nås vi på veckobasis av nya besked om arbetare som skadas och dör på jobbet. 

Samtidigt ser vi hur arbetslivskriminaliteten biter sig fast i hela branscher.

Att arbetare tvingas leva under närmast slavliknande villkor, hänsynslöst utnyttjade av ljusskygga företag, förekommer i allt högre grad, med byggbranschen i spetsen.

Att arbetsmiljöproblem hänger ihop med bristen på anställningstrygghet är väl känt.

Den som känner rädslan för att bli av med jobbet in på bara skinnet avstår ofta från att säga ifrån. Och nu finns många tecken på att otryggheten ökar. 

Samtidigt som nyheterna berättar om varslade masshyvlingar av tjänstgöringsgrader på Myrornas och om förnedrande behandling av personalen på Espresso House bekräftar nya rapporter att de otrygga anställningsformerna ökar – och att ökningen sker snabbt. 

Vad görs då för att motverka utvecklingen? Regeringen häller snarare ytterligare bensin på elden. 

Man har tidigare dragit ned på anslagen till arbetsmiljöarbetet och beslutat att företag utan kollektivavtal ska få ta del av subventionerade låglöneanställningar.

En förutsättning för det är förmodligen att vi i fackföreningsrörelsen själva rätar på ryggarna, använder den gemensamma kraften och i handling visar att vi menar allvar när vi formulerar vart våra gränser går

Och nu förbereds nya angrepp när Lagen om Anställningsskydd (las) ställs i skottgluggen. 

Las – från början i flera delar tänkt som en skyddslag för den anställde mot arbetsgivarnas godtycke – är redan idag något av en Schweizerost med åtskilliga kryphål för arbetsgivarna att nyttja. 

Hålen skulle behöva täppas till, men i stället vill regeringen borra upp nya: Nästa vår har en utredning i uppdrag att lägga förslag med tydligt utökade undantag från turordningsregler. 

Utredningsdirektiven pekar också i riktning mot att minska arbetsgivarnas ansvar för omplacering i händelse av uppsägningar i samband med arbetsbrist.

Ett annat mål är att arbetsgivarna ska komma undan billigare vid uppsägningar – också i de fall då uppsägningen inte gått rätt till.  

Om sådana ”förändringar” genomförs återstår inte mycket av anställningstryggheten. 

Den förda regeringspolitiken går dessutom beklämmande nog ut på att gynna oseriösa arbetsgivare – sådana som inte vill teckna kollektivavtal. 

Frågan är vad detta i förlängningen får för konsekvenser för den svenska modellen som helhet, i synnerhet om vi därtill får se ytterligare angrepp på a-kassa och sociala trygghetssystem, frågor som också ligger på regeringens bord. 

Vi är övertygade om att vi måste ta kampen för en annan väg om den svenska modellen inte ska kantra, och att vi behöver agera nu. 

Vi vet att vi behöver mer, inte mindre, trygghet på våra arbetsplatser.

Hålen skulle behöva täppas till, men i stället vill regeringen borra upp nya: Nästa vår har en utredning i uppdrag att lägga förslag med tydligt utökade undantag från turordningsregler

Vi vet att det kan åstadkommas genom att avskaffa tidsbegränsade anställningsformer som inte kan motiveras, och genom att förhindra arbetsgivarnas möjlighet att från en dag till en annan hyvla våra tjänstgöringsgrader. 

Vi vet att fler arbetskamrater får behålla livet och att färre kommer att skadas om de regionala skyddsombudens befogenheter stärks, samtidigt som Arbetsmiljöverket tillförs tillräckliga resurser. 

Genom att förbjuda både missbruk av bemanningsföretag och möjligheten att nyttja ändlösa led av underentreprenörer kan vi få en utveckling med fler seriösa arbetsgivare som respekterar våra och arbetskamraternas rättigheter. 

Att slå in på den vägen framstår alltmer som en nödvändighet. 

Men då krävs till att börja med att regeringen slutar med den nu pågående krigföringen mot anställningstryggheten. 

En förutsättning för det är förmodligen att vi i fackföreningsrörelsen själva rätar på ryggarna, använder den gemensamma kraften och i handling visar att vi menar allvar när vi formulerar vart våra gränser går. 

Det är hög tid för den kampen.