Osäkert om tyska lönelyft ger svenska facken draghjälp

Det största lönepåslaget sedan millenieskiftet.

Det väntar tyska anställda under 2019, enligt en ny rapport från det tyska institutet för ekonomi och samhällsvetenskap, WSI.

Det var Ekot som först berättade om rapporten från institutet som står den tyska fackföreningsrörelsen nära.

Enligt den väntas löneökningen för 2019 bli 3,2 procent, 0,2 procentenheter högre än året innan. Det efter att en rad nya avtal som slutits under våren av Tysklands motsvarighet till LO.

Allra högst väntas löneökningen bli i metallindustrin med 4,1 procent och järn- och stålindustrin med 3,9 procent. Inom offentlig sektor väntas ett påslag på 3,6 procent.

Samtidigt förbereder sig de svenska facken för nästa års stora avtalsrörelse.

Den inleds med att facken och arbetsgivarna inom industrin ska komma överens om sina löneökningar, det som kallas märket och som sätter normen för resten av landets löneökningar.

Att det sker en avmattning kan vi nog vara överens om, men om vi går ner i en lågkonjunktur, det återstår helt enkelt att se

I de förra avtalsförhandlingarna blev märket 6,5 procent över tre år, alltså betydligt lägre än de nuvarande tyska löneökningarna.

Samtidigt brukar just Sveriges konkurrenskraft gentemot länder som Tyskland nämnas som ett argument för att hålla nere de svenska lönerna. Blir de för höga förlorar vi i konkurrenskraft mot andra exportländer.

Huruvida de tyska löneökningarna går att översätta till den kommande svenska avtalsrörelsen är dock för tidigt att säga, enligt Marie Nilsson, ordförande för IF Metall.

– Tyskland är Sveriges viktigaste konkurrentland så hur ekonomin och lönerna utvecklar sig i Tyskland har givetvis betydelse. Sen är det lite för tidigt för oss att ha några prognoser på hur det kommer att påverka våra krav under hösten, säger hon.

Marie Nilsson betonar att Tyskland tidigare har haft lägre löneökningar än Sverige under ett antal år och att landets system med separata avtal i varje delstat gör länderna svåra att jämföra rakt av.

Enligt henne är Tyskland en viktig parameter, men inte den enda.

– Ska vi kunna ha krav som ligger på en högre nivå än vi haft tidigare måste vi också kunna se en produktivitetsutveckling som befogar det. Annars är risken att vi konkurrerar ut oss själva och att investeringar och produktion sker någon annanstans än i Sverige, säger hon.

Samtidigt syns allt fler tecken på att både Sverige och Tyskland är på väg ut ur de senaste årens långa högkonjunktur.

Enligt Konjunkturinstitutet minskade svensk BNP oväntat det andra kvartalet i år och orderstocken i tillverkningsindustrin har gått ner.

För första gången sedan 2017 har också arbetslösheten börjat öka, enligt SCB.

I en allt mer sviktande ekonomi ska alltså facken gå in i en ny avtalsrörelse och argumentera för löneökningar.

Marie Nilsson skrattar vid frågan om hur läglig avtalsrörelsen är just nu.

Hon vill dock inte använda ordet lågkonjunktur för att beskriva läget.

– Att det sker en avmattning kan vi nog vara överens om, men om vi går ner i en lågkonjunktur, det återstår helt enkelt att se.

Hon menar också att en något dämpad svensk konjunktur kan öppna upp för frågor man helt enkelt inte hunnit med under högkonjunkturen då både produktionen och de anställa har arbetat hårt.

– Att det då sker en avmattning och man går ner på en lägre nivå behöver inte vara någon större fara utan kan tvärtom vara nyttigt. Då kanske man får mer tid att systematiskt jobba med kompetensutveckling vilket har hamnat på efterkälken när man haft fullt upp att göra, säger Marie Nilsson.