Nicaraguas arbetare gisslan i politisk kris

– Det var otroligt vilken lojalitet arbetarna visade under protesterna förra året. De tog sig till sina arbeten nästan varje dag, förbi barrikader, genom demonstrationer och ibland till fots när bussarna inte gick, säger Dean García, chef för intresseföreningen för Nicaraguas textil- och konfektionsindustri.

Han tar emot på ett litet kontor, i vad som närmast kan liknas vid en container, bakom en av många maquiladoras som ligger i en förort nära den internationella flygplatsen i huvudstaden Managua.

Maquiladoras är ett slags sammansättningsfabriker som importerar komponenter och exporterar monterade produkter. Utanför kontoret kör truckar med textilier och sytråd. 

Det senaste året har varit omtumlande. 

I april 2018 försökte regeringen i Nicaragua förändra socialförsäkringssystemet. Bland annat ville regeringen höja pensionsavgifterna samtidigt som pensionsutbetalningarna skulle minska. 

Protesterna blev våldsamma. 

I flera månader skedde konfrontationer mellan demonstranter, kravallpolis och paramilitära grupper.

Minst 325 personer dödades och tusentals skadades och fängslades. Fler än 60 000 människor flydde landet och regeringen backade till slut.

Sedan årsskiftet pågår utdragna förhandlingar mellan oppositionen och regeringen för att hitta en lösning på konflikten.

Oppositionen vill att president Daniel Ortega avgår medan regeringen anser sig vara utsatt för ett kuppförsök. 

I stort sett alla sektorer i samhället har dragits in i konflikten som även fått stora effekter på arbetsmarknaden.

I början av juni blev det klart att Nicaragua var ett av 24 länder som hamnade på årets skamlista som tas fram av FN:s arbetslivsorgan ILO som uttrycker stor oro för de sociala konflikterna som pågår.

Men i Nicaraguas fabriker är arbetarna mer oroliga för sina jobb än för den politiska situationen. 

I jämförelse med året innan gick sammansättningsfabrikerna med nästan sju procent i förlust förra året.

– Vi gjorde vad vi kunde. Även om det inte gick några bussar så gick vi till jobbet. Vi ville hjälpa företaget. Det handlar om våra arbeten. Om fabrikerna stänger förlorar vi våra jobb, säger Francisco Javier Maltez Zuniga, som arbetar på textilfabriken Eins S.A, i Managua.

Han möter Arbetet Global tillsammans med sin kollega Maria del Socorro González i Maquilaarbetarnas fackförbunds lokaler. Det är ett slitet tegelstenshus med galler för fönstren. På de kala väggarna hänger banderoller om facklig kamp. En ensam fläkt svalkar i de nästan tomma lokalerna. 

Den lilla fackföreningen på Eins organiserar endast 40 av 1 400 anställda. Tidigare var det fler men för tre år sedan fick hela fackstyrelsen sparken. 

Nu vill de anmäla sina arbetsgivare som de anklagar för att bryta mot organisationsfriheten sedan Francisco Javier Maltez Zuniga, som är fackligt ombud, blivit avstängd från jobbet i sex dagar för att han lämnat sin arbetsplats när han ägnat sig åt facklig verksamhet.

– När arbetarna i fabrikerna en bit härifrån, i Tipitapa, strejkade 2016 var vi flera som gick ut i sympatistrejk med dem. Fabriksägarna hade sparkat ledarna för den lokala fackföreningen där men sen fick även kollegorna i min fabrik sparken, säger Maria del Socorro González.

Totalt gick 3 000 anställda ut i strejk men i stället för att inleda en dialog svarade den nicaraguanska regeringen med kravallpolis. 

Tolv fabriksanställda greps och de väntar än i dag på rättegång. 

Regeringens svar på strejken i Tipitapa såg många fabriksarbetare som ett svek. 

President Daniel Ortega är före detta gerillaledare och ledde som president på 1980-talet en socialistisk revolution som skulle sätta arbetarna i centrum. 

Så lät det inte när han åter fick makten i valet 2006.

För att få det stöd som krävdes för att bli president igen gjorde Daniel Ortega uppgörelser med bland andra det liberala partiet PLC, den privata sektorn och den katolska kyrkan. 

Till en början gick det bra. Fattigdomen minskade och den ekonomiska tillväxten ökade. Antalet arbetstillfällen i sammansättningsfabrikerna fördubblades från 60 000 till 120 000. 

Fackförbundet som organiserar anställda på sammansättningsfabrikerna ingår i landsorganisationen CST. Där talar sig generalsekreterare Miguel Ruiz varm för de framsteg som president Daniel Ortegas regering bidragit till. 

Högst på listan står, enligt honom, Centralamerikas enda trepartsavtal mellan staten, arbetsgivare och fackföreningarna. 

– När Daniel Ortega tillträdde befann sig Nicaragua i en djup ekonomisk kris. Det behövdes ett avtal mellan arbetsmarknadens parter och vi som fackförbund stöttade detta. Resten av ekonomin har dragit nytta av detta. Antalet anställda på sammansättningsfabrikerna har fördubblats och fattigdomen har minskat, säger Miguel Ruiz.

Kritikerna menar att det som beskrivs som ett trepartsavtal mer liknar ett restaurangavtal där regeringen och arbetsgivarna sitter vid bordet och väntar på att fackföreningarna ska servera dem vad huset har att bjuda på, nämligen övertaligoch billig arbetskraft. 

Bilden stärks av regeringens och arbetsgivarnas agerande i Tipitapa 2016 och fackförbundens och arbetarnas frånvaro i den pågående politiska krisen. 

– Det är klart vi vill att krisen löser sig men vi vill inte förlora våra jobb och stödjer därför företagen, säger Francisco Javier Maltez Zuniga.

Han undviker dock att svara på upprepade frågor om inte en generalstrejk skulle sätta press på regeringen att lösa konflikten och samtidigt sätta press på arbetsgivarna att stödja fackföreningarna. 

En rad representanter för civilsamhället och näringslivet finns representerade i dialogen mellan regeringen och oppositionen, men ingen från arbetarrörelsen. 

För att få en oberoende röst försöker Arbetet Global få en intervju med Sandra Ramos som är chef för kvinnoorganisationen María Elena Cuadra och en känd kritiker av regeringens arbetsmarknadspolitik. 

Men Sandra Ramos vägrar prata med en tidning som är kopplad till den svenska fackföreningsrörelsen.

– Vilken sida står svenska fackföreningar på egentligen? Vad har de någonsin gjort för de nicaraguaner som nu får lida under den nuvarande regimen, säger hon innan hon smäller igen dörren framför näsan på oss.

I en rapport som kvinnoorganisationenpublicerade i december förra året varnade Sandra Ramos för att arbetsvillkoren i sammansättningsfabrikerna är för hårda, produktionstakten för hög och belastningen för stor.

Få arbetare klarar av att arbeta längre än till 45 års ålder då deras kroppar helt enkelt kollapsar, står att läsa i rapporten.