Den nyvalda Liberala ledaren Nyamko Sabuni står inför två huvudsakliga uppgifter. Att ena splittringen inom partiet och att få partiet att växa. Misslyckas hon med någon av uppgifterna är det kört.

Och det är så man bör förstå Sabunis almdealstal. Ett tal som är hennes allra första anförande som partiledare där hon själv får lägga ut korten.

Och hon valde sina kort noga och väl.

Det intressanta är att talet förmodligen inte hade varit så väsenskilt annorlunda om Erik Ullenhag hade valts i förra veckans partiledarval.

För till skillnad mot vad många hade väntat sig visade sig Nyamko Sabuni inte alls aggressiv. Hon pekade inte alls sådär hotfullt med hela handen.

Inte ens i frågan om etableringsjobb var hon så hård som hon kunnat vara. Sabuni stannade vid att säga att ”vi ska noga följa hur parterna hanterar detta”.

Det var uppenbart att hon i talet helt och hållet riktade sig till den L-falang som just sett sig bli besegrad. Att hon så här i början av sina partiledartid månar om att klappa Erik Ullenhags anhängare väldigt mjukt medhårs. Inget som den socialliberala delen av partiet kan kritisera kom heller fram i talet.

Och detta är ju inte så konstigt. Sina egna anhängare har hon ju redan, det är inte dessa Sabuni i första hand behöver tillfredsställa. Nyamko Sabuni måste lägga all sin kraft på att förlorarsidan inte ska känna sig som förlorare.

Så Sabuni citerade den socialliberala anfadern Bertil Ohlin. Hon berättade som i förtroende om sitt stöd från Marit Paulsen. Och hon tryckte på socialliberala rättighetsfrågor som HBTQ, funktionsnedsättning, jämställdhet och barn i utsatthet.

DN skrev i förra veckan att Isabella Löwengrips sommar i P1 mest var en anställningsintervju. Precis så var det med Sabunis Almedalstal. Det var en jobbintervju med det svenska folket.

Det var som att höra den purfärska L-ledaren svara på frågorna ”berätta lite om dej själv” och ”vilka är dina starka sidor?”.

Nyamko Sabuni har anklagats för att vara populist och för att inte ha något emot att släppa fram Sverigedemokraterna. Men det är uppenbart att det inte är så hon vill framstå under sin första tid som partiledare.

I stället vill hon ingjuta hopp bland Liberalernas väljare. Hon vill framstå som mänsklig, en som vill lyssna i stället för att prata. 

Hon vill visa att hon är mer än en politiker. Att hon vet vad folk vill. Att hon kan den riktiga verkligheten.

Hennes första utspel under dagen om en elektrifieringskommission var just ett sätt att visa på hennes kunskap utanför politiken – från tiden som hållbarhetschef på teknikföretaget ÅF.

Många är säkert förvånade över Sabunis personliga och låga profil i talet. Särskilt när det kommer till frågor om hedersvåld eller integration där många nog hade trott att hon skulle vara skarpare i tonen.

Sabuni beskrev sig själv som uthållig, och det är nog precis så hennes tal ska läsas. Som ett första steg i en lång och noga uttänkt process där hon tålmodigt tar ett steg i taget mot att bli mer tydlig och mer hård.

Genom strategin att återknyta till de socialliberala grundvärderingarna och genom att visa upp en mjukare sida av sig själv, har Nyamko Sabuni stora möjligheter att bli precis den partiledare hon föresatt sig att vara på sikt. 

När hon väl blivit varm i kläderna och när hon genom ökat förtroende får mer spelutrymme vill säga.