24 timmar till jobbet – att pendla mellan EU-länder
Mer än 46 000 polacker arbetade i Sverige 2018. Medan många blir allt mer etablerade fortsätter EU-länderna bråka om hur deras villkor ska regleras. Sverige och Polen står i varsin ringhörna.
Andrzej är en spindel i Libergs nät av ställningsbyggare. I lokalen på Hisingen förbereder han material för transport och beställer det som saknas. Här går han igenom en leverans med lastbilschauffören Jari Andersson som kommit för att hämta byggställningar.
En grön maskin att köra i Göteborg, en son att fixa frisyren på i södra Polen. Andrzej Jamkas liv är, som så många EU-medborgares, kluvet av jakten på jobb.
Martyna vet inte så mycket om vad hennes pappa Andrzej Jamka gör på den svenska västkusten.
– Han kör en bil, en grön maskin, berättar hon.
Men i dag är han hos henne, långt ute på landsbygden i södra Polen. Hon är förväntansfull, i morgon ska de fira hennes tioårsdag.
– Det blir en fest förstås, säger hon.
Hon och hennes lillebror Marcel sparkar en fotboll över den gräsmatta som Andrzej brukar börja med att klippa när han kommer hem.
Deras mamma Agnieszka Jamka hastade just iväg mot ett jobbmöte.
Det böljande landskapet är bländande grönt på det där sättet som naturen bara orkar hålla i helt kort på vägen mot sommar.
– Våren kommer två veckor tidigare här än i Sverige, säger Andrzej.
Han borde veta. Bussresan mellan de båda EU-länder som han är medborgare i tar 24 timmar.
Andrzej har åkt sträckan många gånger.
Två veckor i taget stannar han här. I huset där även han själv växt upp. Där katten lojt sträcker på sig i trädgården medan hunden gläfser vid garaget.
Fem veckor däremellan är han i Göteborg.
– Jag vet inte vad jag ska tycka om det, säger Martyna om att hennes pappa är borta fem veckor i taget.
Martynas bästis bor nedanför backen. Hennes pappa jobbar i Tyskland. Det har Andrzej Jamka också gjort en gång i tiden, men sedan tolv år är 39-åringens arbetsplats i Sverige.
Den gröna maskinen han kör finns i ett industriområde på Hisingen, hos ställningsföretaget Libergs.
Han förser kollegorna med material till byggena, ser till att det som behövs finns på företaget.
Livet i Göteborg rör sig mellan lagret och den villaövervåning som han hyr ihop med sin bror.
Här möts Sverige och Polen via några snusdosor, en trave med fackförbundstidningen Byggnadsarbetaren och saltgurkan i kylen. På Andrzejs rum finns foton på familjen och en kudde med frun Agnieszkas bild.
En torsdagskväll i mars pratar han, som vanligt, med henne och barnen via Skype.
– Har du fixat frisyren? frågar han sonen Marcel.
Far och son ordnar alltid håret tillsammans hemma i Polen, där de också gör gemensamma frisörbesök.
Denna första gång vi möts är Andrzej Jamka lite frågande inför intresset för att skriva om honom.
Hans liv flyter ju på. Han har aldrig haft problem på jobbet i Sverige, är nöjd med sina villkor och sin lön.
Efter förklaringar om att polska arbetare nästan alltid syns i media när de har problem – om alla tidigare rubriker om uteblivna löner, farlig arbetsmiljö, dåliga boenden – säger han med ett litet flin:
– Det är ju för att man skriver när något hänt, inte när allt är som vanligt. Inte förrän nu!
Men hans ”som vanligt”, ett liv delat mellan två länder, är fjärran från de flesta svenskars vardag. Samtidigt lever allt fler så i Sverige.
Statistiken säger att drygt 46 000 personer var utstationerade från Polen till Sverige förra året. Drygt 40 000 av dem arbetade i byggsektorn.
Att vara utstationerad betyder att en utländsk arbetsgivare skickat hit personen på tillfälligt jobb. I siffran ingår alltså inte de som, liksom Andrzej Jamka, är anställda i svenska företag.
När Andrzej är i Sverige är fokus, som för många migrantarbetare, att jobba. Han vill samla tid till att resa hem till Martyna och Marcel. Och det oklippta gräset.
– Det är ju helt normalt att man inte är helt nöjd med en sådan lösning. Men man måste tänka på det finansiella också, säger Agnieszka Jamka om att maken arbetar i Sverige.
De snuddar flera gånger under intervjuerna vid tanken att så småningom bygga ett hus närmare staden Tarnow, där hon arbetar.
Att Andrzej kanske skulle kunna jobba i Polen.
Samtidigt. De vuxna säger att det inte finns tid för gräl mellan dem. Agnieszka konstaterar att barnen blir självständiga. Hon lämnar dem vid skolan och Martyna tar sexåriga Marcel till förskolan.
Och de beskriver det som att Andrzej kan vara en mer närvarande pappa än vad de tror vore möjligt om han jobbade i Polen.
Alternativet de ser är att han skulle resa bort inom Polen i arbetsveckorna, komma hem trött över helgerna. Nu består tiden hemma av två veckors fullt fokus på barnen och hemarbetet. Som att hjälpa Martyna med läxorna. Och leka.
– Det är så roligt att spela med pappa, säger Martyna.
Fotboll, brädspel, mobilspel ägnar de sig åt.
– Jag hjälper honom när han till exempel målar väggar, säger Marcel.
För Agnieszka ger dessa perioder tillfälle att pusta ut.
Hon hinner sällan se på nyheter och värjer sig mot frågor om politik. Men faktum är att detta är ett mycket politiskt polskt år. I höst är det parlamentsval, i maj EU-val.
Sedan fem år styr det högernationalistiska Lag och rättvisa. Det politiska samtalet är polariserat och Polen har utsatts för hård kritik från andra EU-länder. Bland annat för hur rättsväsende och medier hanterats. Samt hur landet motsatt sig flyktingmottagande.
– Min åsikt är att Polen börjar bli synligt, att landet inte längre är i skuggan. Det kanske oroar övriga Europa, säger Agnieszka Jamka.
Hon exemplifierar med regeringens flyktingmotstånd, en linje som hon och Andrzej står bakom.
– Jag säger inte att alla är onda människor och jag är absolut inte emot att hjälpa andra, men jag vet inte hur, säger Agnieszka.
Andrzej Jamka tror att det väcker oro i väst när det går bra för Polen, att andra länder vill få billig arbetskraft härifrån.
Samtidigt har Polen som land bestämt motsatt sig nya regler om att lika lön ska gälla dem som reser i väg, exempelvis från Polen till Sverige, för att jobba. Just dessa regler var en stor seger för bland andra de svenska Socialdemokraterna den här mandatperioden i EU.
Våren kommer två veckor tidigare här än i Sverige
Men i Polen ses det som protektionism, ett sätt att stänga marknaden för arbetare från öst. Debatten har varit hård.
Andrzej tycker att det är en svår fråga hur reglerna bör se ut.
– Personligen skulle jag ju vilja åka till Polen och ta med lönenivån från Sverige, säger han.
Arbetarna som reser iväg ersätts i Polen med gästarbetare från Ukraina. Den polska ekonomin är god och byggandet har gått på högvarv i några år.
Men Andrzej säger att det finns färre arbeten i landets södra delar, där familjen bor, och att han skulle tjäna ungefär 40 procent mindre i Polen än i Sverige.
Matteläraren Agnieszka har runt fem mil hemifrån till jobbet. Det fanns en tid då Andrzej tänkte att hon skulle kunna sluta jobba, men han fick snabbt klart för sig att hon är alldeles för förtjust i att undervisa.
Personligen skulle jag ju vilja åka till Polen och ta med lönenivån från Sverige
Foto: Maria Stéen
Nyligen fick hennes yrkesvardag ändå ett kort avbrott. Större delen av lärarkåren strejkade för högre lön. Just nu är hela konflikten pausad för examinationer.
I ett par dagar strejkade även Agnieszka Jamka, men hon säger att det var för att hon lät sig övertalas och att hon kände sig stressad.
– Men eleverna var nöjda, säger hon med ett skratt.
Även denna konflikt är på sätt och vis sammanflätad med höstens val.
Det sticker i ögonen på lärare och andra statsanställda med låga löner att regeringen visat att det finns pengar till andra satsningar. Bland annat höjs barnbidragen.
Kritiker menar att makthavarna ger till dem de tror sig kunna vinna röster av inför höstens val.
Min åsikt är att Polen börjar bli synligt, att landet inte längre är i skuggan. Det kanske oroar övriga Europa
Men hemma hos Andrzej och Agnieszka Jamka nämns det utökade barnbidraget som något bra, ett sätt att hjälpa de fattigaste.
– Jag är lycklig nu för jag gör det jag älskar, säger Agnieszka om sitt jobb.
Detta är en orsak till att det inte är aktuellt för hela familjen att flytta till Sverige. Ofta är det svårare för kvinnorna än för deras män, byggnadsarbetarna, att flytta yrkeslivet utomlands. Språket är förstås ett hinder.
Agnieszka och barnen har aldrig besökt Sverige. Tioåriga Martyna vill gärna dit.
– Det är ett annat land och en utlandsresa vore super, säger hon och cyklar i väg över gräsmattan.
Runt trädgården finns åkermark där Andrzejs föräldrar tidigare drev jordbruk. Men nu när Andrzej och Agnieszka yrkesarbetar växer gräs där och djuren, förutom katten och hunden, är borta från gården.
Martynas framtidsplaner handlar heller inte om att återuppta farföräldrarnas jordbruk.
– Jag ska bli arkitekt, säger hon.
