Redan vid elva börjar en kö bildas i kylan utanför Matakuten i Gävle.

Matkassarna börjar delas ut klockan tolv, men det händer att kassarna inte räcker till alla, så många ser till att få en bra plats i kön.

Sedan släpps de in genom dörren i grupper om fem.

Det går ofta snabbt för dem som kommer in, de vill gå hem med sina kassar och lämna plats för nästa i kön, men vi hinner prata lite snabbt med några av dem som kommer.

En av dem är Sara, som har fem barn och försöker klara sig på en sjukersättning som hon säger ligger på 7 000 efter skatt.

Hon har vänner som hjälper henne med pengar också, men Matakutens kasse med gratis mat varannan vecka är betydelsefull för hennes ekonomi.

Färdigpackade matkassar. De finns i två huvudkategorier: ”svenskkassar” och ”arabkassar”. De senare innehåller inte fläskkött. Några vegetariska kassar finns också.

Bara hyran för hennes fyrarummare går på 6 200 kronor.

– Nu har de stamrustat den också, så nu ska de höja hyran i omgångar. När de är färdiga kommer den att kosta 8 000 i månaden. Två av mina barn bor hemma fortfarande, de har olika diagnoser, så det fungerar inte för dem att bo tillsammans. Därför kan jag inte byta till mindre.

Vi möter även Maria, som försöker klara sig på studiebidrag för halvtidsstudier från CSN.

Hon är dyslektiker, säger hon, och klarar inte att studera i snabbare tempo än så.

Till soc vill hon inte gå, för ”de är jättejättejobbiga med kvitton”, och de gillar inte att hon vill studera, säger hon.

Men något lån vill hon inte ta från CSN, för det tror hon inte att hon skulle kunna betala tillbaka, och en halv bidragsdel räcker inte långt.

– Jag har en vän som hjälper mig också. Han har inga släktingar som han måste stötta med pengar så han hjälper mig. Jag brukar laga mat till honom. Jag är bra på mat från Centralamerika där jag kommer ifrån, jag gör god ceviche, känner du till ceviche? Och min lomo saltado är god också, men det är dyra ingredienser till det. Jag är bra på asiatisk mat också.

Vi träffar också Nisse Olsson som är 86 år. Han var sjöman i sin ungdom, sedan jobbade han på Konsum.

Han ler varmt och verkar kunna ta livet med en klackspark, men han tror inte att han skulle klara sig utan Matakuten.

– Nej då vete fasiken. Du vet, pensionen är så dålig.

Nisse Olsson, 86 år, tror inte att han skulle klarat sig utan Matakuten. ”Du vet, pensionen är så dålig.”

Lasse Wennman som är grundare av Matakuten är väldigt noga med att ge alla ett glatt bemötande. Han försöker ”nöta bort skammen” för dem som kommer hit säger han.

– Varför ska de skämmas? Vem som helst kan hamna i en situation där de behöver mat för dagen. Det finns ingenting att skämmas för.

Han startade Matakuten för snart sex år sedan.

Då var han helt ensam, och körde runt mellan affärer för att samla in bröd som de ändå var på väg att slänga för att bäst före-datumet passerats.

Han körde brödet till olika stadsdelar där han visste att det skulle gå åt. Sedan dess har verksamheten växt.

De som kommer hit får bara komma var fjortonde dag, som oftast.

Ändå står det i snitt 100 personer i kön utanför lokalen varje dag.

– Vi delade ut 200 ton mat förra året har jag räknat ut. Det är åtta stycken 24-meterslångtradare, med mat som bara skulle ha slängts i annat fall.

Han säger att han gör det här för att han vill vara en god kristen.

Det är saligare att ge än att ta, och allt det där.

Inramningen är modern och samtida, att försöka minska matsvinnet på ett kreativt sätt känns ju till exempel väldigt 2010-tal, men samtidigt – jag vet inte om det är den bitande kylan och yrande snön utanför som gör det extra starkt — finns det något av Charles Dickens-historia över hela upplevelsen också.

Jag gör det för att jag vill vara en god kristen. Jag menar inte som en bibelförsäljare eller något sådant, utan på riktigt

Lasse Wennman (i mitten)

Med godhjärtade människor som övertygar företag och mer tursamma medborgare att skänka något av allt de inte behöver för att de fattiga ska ha någonting att äta på vintern.

Är inte det här någonting som det allmänna ska ta hand om?
– Jo. Men det var som någon sade till mig: ”Det är tråkigt att ni behövs, men det är bra att ni finns”. Det är väl som Systembolaget ungefär, haha!

Jag ringer Hans Swärd, professor vid socialhögskolan i Lund, för att sätta allt det här i en kontext.

Och han berättar att välgörenhetsorganisationer byggda på frivillighet historiskt har spelat en viktig roll i samhället, men att de sedan successivt fick mindre och mindre utrymme då vi byggde ut välfärden under 1950-, 60- och 70-talen.

Sedan följde en period av ekonomiska kriser där staten gjorde besparingar och inskränkningar i välfärden, vilket drabbade vissa grupper, framför allt sådana som inte har någon anknytning till arbetsmarknaden.

Som en följd av det har frivilliga hjälporganisationer återigen fått börja rycka ut. Det här är en allmän trend som inte bara gäller Sverige, säger Hans Swärd.

– Vi har gått från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle och i och med det har många arbetstillfällen försvunnit, säger han.

Kholoud Nassar hör till dem som jobbat längst på matakuten. Hon började där när hon kunde två svenska ord: ”Hej” och ”praktik”.

– När man införde det nya försörjningsstödet på 1980-talet tänkte man sig att det skulle följa konsumentprisindex, men det har det inte gjort. Detsamma gäller för till exempel arbetslöshetsersättning, sjukpenning och liknande. De hänger inte med i prisutvecklingen i övrigt. Och då hamnar grupper av människor utanför.

Kholoud Nassar är en av dem som har jobbat här längst. Hon träffade Lasse Wennman när han fortfarande åkte runt ensam i bilen.

Hon var nyanländ och behövde bröd och kläder till sina barn.

Lasse Wennman berättar att det enda hon kunde säga på svenska då var ”hej”.

Sedan rättar han sig: ”Hej” och ”praktik”. Så för tre och ett halvt år sedan började hon också jobba med Matakuten.

– Det är ett bra jobb. Jag vill hjälpa, det gjorde jag i mitt hemland också. Jag var inte rik men jag lagade mat till dem som behövde äta, säger hon.

Hon berättar om första gången hon följde med Lasse till en grupp EU-migranters läger.

– Det var 50–60 familjer, både vuxna och barn. De hade inga kläder, inga skor, ingen mat! Och de sov i sina bilar, för de hade ingen annanstans. Efter det grät vi mycket, både Lasse och jag.

Jamila Mustafa har praktik här nu, och hon säger att hon fortfarande tar hem mat då och då, om det behövs.

– Ibland betalar inte socialen ut pengar, och sådana gånger har jag tagit med mig mat. Jag har tre barn, de behöver mjölk och grönsaker. Och köttbullar, det är jättedyrt.

Hon berättar om ett sådant tillfälle nyligen då utbetalningen från socialen strulade.

De kräver att få se kvitton på vad familjens pengar gått åt till varje månad, säger hon.

Högst var fjortonde dag får man komma och hämta en matkasse. Närmare 100 personer kommer varje dag, i snitt.

När hon tog med högen med kvitton hade hennes man råkat lägga fel månadsfaktura för hyran.

Han hade tagit en från en tidigare månad. Så då kom inte utbetalningen som den skulle. Och mat måste man ju ha ändå.

När kön tagit slut lugnar det sig i lokalen. De har utdelning mellan tolv och två, men efter den första intensiva anstormningen droppar det bara in några enstaka personer.

Personalen tar sig tid att prata med dem, känner ofta dem som kommer.

Ett par eftersläntrare som är vegetarianer har fått sina kassar iordninggjorda utan något kött.

Annars är huvuduppdelningen ”svenskkassar” eller ”arabkassar” beroende på om de innehåller fläskkött eller inte.

I dag ser det ut att bli några kassar över.

Lasse Wennman säger att han tänker ta dem till ett migrantläger framåt kvällen om han hinner.

Fotnot: Sara och Maria i reportaget heter egentligen något annat.