Ska våra skattemedel gå till att subventionera den övre medelklassens extravaganta livsstil eller ska pengarna gå till samhällets ekonomiska utjämning?

Blockpolitiken må vara död men detta är fortfarande en vattendelare i svensk politik.

Rut-avdraget är inte bara väldigt bra som det är, skattesubventionen bör utvidgas ytterligare enligt Moderaterna.

I förra veckan lämnade den moderate riksdagspolitikern Edvard Riedl in en riksdagsmotion om att införa rut för taxiresor. TUT kallas det av Taxiförbundet som såklart förordar avdraget.

Moderaterna vill även utvidga rut till ytterligare tjänster som säkerhet i hemmet, vidareutbildning, tvätt av kläder och flyttning av föremål, exempelvis skrot till tippen.

Bidrag är dåligt, det leder till fusk och passivitet, medan avdrag är bra. Det här är den korta versionen av borgerlighetens argumentation om hur statens medel ska fördelas i samhället.

Men oavsett vad vi kallar det kommer avdrag och bidrag från samma pott, våra skatter.

Det som däremot är helt väsenskilt är till vilka befolkningsgrupper pengarna går till.

Det ligger ingen sanning i att rut och rot till skillnad från bidrag skulle vara fritt från fusk. Totalt beräknas 160 miljoner kronor i skattemedel försvinna från staten årligen genom rut-och rot-lurendrejerier.

Frågan är om Moderaterna tycker att detta är skattesmällar man får ta för att de rika ska få behålla sin livsstil?

Maslovs behovstrappa är ett analysverktyg som används för att förstå individers olika behov beroende på situation.

Det lägsta trappsteget anger de mest basala behoven som vi människor har: mat, tak över huvudet och vatten. Ju högre upp längs trappan desto mer förfinade behov har vi.

De behov som anges allra högst upp är självförverkligande, efter att ha passerat trygghet, gemenskap och självkänsla.

Varför tas behovstrappan upp i den här diskussionen?

En övergripande fråga är om samhället ska satsa på utjämning mellan trappstegen eller på människorna allra högst upp.

Vem bör vi främst hjälpa, den hemlöse som saknar de mest grundläggande behoven som befinner sig på det lägsta trappsteget, eller den rika villaägaren  högst upp i trappan som vill kosta på sig en ny veranda?

Svaret på den frågan bör te sig självklar.

Totalt kostar rut och rot svenska skattebetalare 15 miljarder kronor årligen, pengar som i första hand går till högutbildade tjänstemän.

Försörjningsstödet som istället går till allra sämst ställda kostar årligen 10 miljarder kronor. En intressant kostnadsjämsförelse ur jämlikhetssynpunkt.

Under förra året fick svenska hushåll med försörjningsstöd i snitt 4 186 kronor i månaden enligt Försäkringskassan.

Det säger ju sig självt att de basala behoven knappt täcks av den intäkten.

En jämförelse mellan två kommuner med väldigt olika inkomstskikt visar exakt hur orättvist våra skattemedel delas ut.

I Danderyd med en genomsnittlig årsinkomst på 545 000 kronor inkasserar varje invånare i snitt 2 333 kronor i rut-avdrag.

I Södertälje där medelinkomsten är 269 000 kronor ges 354 kronor per invånare i rut.

Men vid en motsvarande jämförelse av försörjningsstödet syns motsatt mönster men ganska exakt samma summor.

I Södertälje får varje invånare i snitt 2083 kronor och en Danderydsbo 303 kronor i försörjningsstöd.

Att skattemedel går till lyxtjänster för de rika i stället för att göra livet drägligt för landets mest utsatta är ett hån och går emot allt vad jämlikhet heter.

Blockpolitiken må vara död men att ta bort den här medvetet orättvisa resursfördelningen måste vänstern fortsätta strida för.