Skilda världar för pensionärer
En klassisk valaffisch från S lydde ”Gärna medalj – men först en rejäl pension.” Nu fruktar facken att det är deras avtal som måste uppfylla löftet. Staten måste ta tillbaka ansvaret för en dräglig pension, skriver Arbetets chefredaktör.
Mellan en gruvarbetare och en kock kan det skilja 10 000 kronor i pension.
Även om de skulle ha haft samma lön. Och det är skillnader i pension som fortsätter att öka.
Förklaringen ligger i tjänstepensionen – en del av pensionen som blir allt viktigare.
Tidigare har tjänstepensionen stått för lite drygt tio procent av slutlönen i pension för de flesta.
Pensionsbolaget AMF bedömer att den i framtiden kan utgöra en tredjedel för låg- och medelinkomsttagare och hälften av pensionen för höginkomsttagare.
När Arbetet vänder sig till politiker i pensionsgruppen finns en medvetenhet om att det är problematiskt att tjänstepensionens betydelse växer.
”Det urholkar tilltron till det allmänna systemet” som KD-politikern Lars Gustavsson säger. Men de faktiska åtgärder som behövs för en förändring känns långt bort.
Det här ställer facken inför ett svårt vägval. Ska man lita på politikerna och att de förbättrar pensionen?
Men samtidigt riskera att medlemmarna får för låg pension i framtiden.
Eller ska man förstärka tjänstepensionen – och samtidigt riskera att trycket på en bättre allmän pension minskar?
Några enkla svar finns inte. Men det ger också en växande frustration hos dem med låga pensioner.
En situation som inte underlättas av att svensk politik framöver ser ut att präglas av ett osäkert parlamentariskt läge – där svåra frågor förblir olösta.
Det här ställer facken inför ett svårt vägval. Ska man lita på politikerna och att de förbättrar pensionen?
Att tvingas brottas med försäkringssystemet har blivit mer regel än undantag för den som blir sjukskriven.
Så även för Karin som sjukskrevs 2015 för den värk som under flera år blivit allt svårare.
Nu har det gått 16 månader sedan hon ansökte om permanent sjukersättning och hennes läkare bedömer att hon inte längre är arbetsför.
Något slutgiltigt besked har Karin inte fått – däremot har hon mött långa väntetider och flera avslag längs vägens gång.
”Ska jag bli en av de utförsäkrade som plötsligt blir hemlös efter att ha jobbat i 45 år? Är det så vårt samhälle ska se ut?” frågar hon sig.
Kraven som finns för att få sjukersättning har ifrågasatts av Riksrevisionen och Försäkringskassan. En översyn pågår. Men för Karin som tvingas vänta och leva i osäkerhet är det föga tröst.
En förändring i positiv riktning är att allt fler får livränta för psykiska diagnoser.
De senaste åren har antalet fördubblats – även om det fortfarande är betydligt färre än innan den dåvarande Alliansregeringen genomförde sina stora förändringar av sjukförsäkringen.
Att få rätt till livränta kan under en livstid handla om miljonbelopp för den arbetsskadade.
Facket är också noga med att påpeka att det är för få som i dag får livränta för sina arbetsskador.
På LO-TCO Rättsskydd tycker Robert Sjunnebo att Försäkringskassan ska tvingas kontakta sjukskrivande läkare om det finns brister i arbetssökandes ansökningar.
