Filippinerna: Mammor till drogkrigets offer kräver rättvisa
Omkring 30 000 har mist livet i Rodrigo Dutertes blodiga krig mot drogerna. Lorena Villanueva och Emy Pagaduan förlorade sina söner. Nu ingår de i en kör av kvinnoröster som kräver att Filippinernas president hålls ansvarig för dödandet.
16-åriga Ramil Pagaduan, till vänster, och Ray Justin Villanueva, 21, sköts till döds juldagen 2016.
Basketbollen studsar. Hettan skrapar mot huden. Unga män dribblar lekfullt under juldagens varma eftermiddag. En mamma närmar sig och ber om att få låna några pesos för att hon ska handla lite vatten. En son ler stort tillbaka.
För en stund är det bara ett ögonblick bland andra. Timmar senare blir det till ett minne som nogsamt präntas in. En mamma som för sista gången får se sin sons leende.
Senare samma kväll är han mördad. Han och hans vän skjutna till döds. Två av tusentals mördade i den filippinska presidenten Rodrigo Dutertes blodiga krig mot droger.
– De kör tandem, säger Lorena Villanueva.
– En som styr, en som skjuter, säger Emy Pagaduan.
Vi trodde att det var smällare vi hörde.
Det är mördarna de två kvinnorna som sitter i en park mitt i Manilla berättar om.
De som dök upp juldagen 2016 och som sköt deras söner till döds. 21 år gamla Ray Justin Villanueva och 16-åriga Ramil Pagaduan. De två dödades tidigt i det krig mot droger som nu pågår.
Vid det här laget har ”att köra tandem” blivit sinnebilden för hur morden går till. Motorcyklister som snabbt kör in i ett område och skjuter den som står på tur att dödas.
– Vi trodde att det var smällare vi hörde. Det var inget konstigt, vi var mitt uppe i julfirandet och då brukar vi ha fyrverkerier, säger Lorena Villanueva.
I Calookan i Manilla, där de båda kvinnorna bor, dör en handfull människor varje dag i kriget mot drogerna.
Området är fattigt, vilket har varit utmärkande för var morden äger rum. Den politiska oppositionen menar att det är så det ser ut eftersom landets fattiga har mycket svårare att driva sina fall och att polisen kan döda utan att riskera att bli fällda.
Kriget mot drogerna inleddes direkt efter att Duterte svurits in som president i juni 2016.
Under presidentvalskampanjen lovade han att 100 000 kriminella skulle dödas.
Officiella siffror uppger nu att omkring 5 000 dödats i kriget mot drogerna. Människorättsorganisationer menar att det handlar om mer än 29 000 människor.
Den officiella hållningen är också att de som dör som en del av kriget mot droger har gjort det därför att de varit våldsamma under gripandena.
Det var först i september i år som president Duterte erkände att utomrättsliga avrättningar äger rum i landet. I ett tal från presidentpalatset sa han: ”Min enda synd är det utomrättsliga dödandet”.
Lorena Villanueva och Emy Pagaduan.
Jag ber varje natt för att någon ska våga träda fram och berätta vem som mördade våra söner.
Efter sonens död har Lorena Villanueva lämnat sitt arbete.
Hon säger att hon måste ägna sig åt att skydda de av hennes barn som ännu är i livet. De som dödas är i regel unga människor.
Där hon sitter på ett trappsteg i parken tar hon fram ett kort på sonen ur handväskan.
– Han var alltid så glad. Efter min mans död hade han tagit på sig fadersrollen. Han hade alltid så många planer för vad han ville göra och ordna upp saker i huset, säger hon.
På det socialdemokratiska partiet Akbayans högkvarter berätter den ena av partiledarna, Machris Cabreros, om hur poliser går tillväga.
– Polisen knackar dörr i storstädernas fattiga områden. De ställer tre frågor: Har du någon i din familj som använder droger? Har du en släkting eller en granne som använder droger? Tänker du samarbeta?
På det sättet får polisen ihop en lista över dem som ska dödas så att de kan uppfylla sina kvoter, berättar hon.
När Amnesty International tidigare i år släppte en rapport om kriget mot drogerna fanns vittnesmål med om att det finns skottpengar som betalas ut för varje mord. Beroende på vem som skjuts ska den som utfört mordet kunna få mellan 8 000 och 15 000 pesos.
Machris Cabreros på Akbayan menar att systemet skapar en angiverikultur och att det etablerar en rädsla i samhället.
Emy Pagaduan instämmer.
– Man vet inte vem som är ens fiende.
Bland dem som upplevt kriget mot droger finns också en etablerad bild av att det är fattiga som mördas.
– De som är inblandade i knarkhandeln håller sig säkra. Det är vi som är fattiga som förlorar våra liv, säger Lorena Villanueva.
Lorena Villanueva och Emy Pagaduan är del av en större grupp kvinnor som har lämnat in en anmälan mot presidenten till Internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC).
En preliminär utredning har inletts. Med anmälan till ICC hoppas man kunna utkräva ansvar för de liv som gått till spillo.
– Vi vill ha rättvisa, säger Emy Pagaduan.
Lorena Villanueva tar vid där hon slutar:
– Jag ber varje natt för att någon ska våga träda fram och berätta vem som mördade våra söner, säger hon.
Att president Duterte har erkänt att det pågår utomrättsligt dödande i landet kan ge tyngd till den pågående utredningen.
Men få – om ens någon – tror att utredningen kommer att innebära att takten på mördandet sjunker.
– Det finns inga tecken på att det är på väg att sakta ned, trots att han är medveten om att det pågår en utredning. Kanske om han tvingas att åka till Haag för att förhöras. Men utredningen kommer att ta tid och Duterte har också hotat med att Filippinerna ska lämna ICC, säger Kith Melgar, en av partiledarna för Akbayan.
Snart stundar en ny jul. En för många filippinier omtyckt högtid där firandet inleds så smått redan i september för att sedan pågå under hela hösten.
Emy Pagaduan säger att familjen inte längre firar högtiden.
– Vi kommer att vara på kyrkogården på juldagen. Det finns ingen glädje kvar i att fira jul.
Denna artikel är skriven efter deltagande på en journalistresa till Filippinerna som anordnats av Palmecentret.
