Vi sitter i Eco park i den filippinska huvudstaden Manila.

En liten bit av regnskog i en stad som annars präglas av trafikstockning och luftföroreningar.

Här fotas brudpar och på en svettig toalett står en fotomodell och försöker byta om inför nästa fotosession.

De flesta här lägger ingen notis till den grupp kvinnor och lekande barn som samlats vid en av de många picknickplatserna.

De är här för att avlägga ett vittnesmål. För att de vill nå ut med sin historia.

Om vad Filippinernas president Rodrigo Dutertes krig mot droger har kostat dem. Av säkerhetsskäl ses vi här, några svenska journalister och kvinnorna som vill berätta.

Deras röster avlöser varandras.

”Jag har förlorat en make, en bror och en systerson.” ”Min 13-åriga son har gripits.” ”De har förstört huset för att hitta bevis.” ”Min 16-åriga son är mördad.” ”De dödade min make.” ”De dödade min son.”

Sorgen som de bär på är färsk och sårig. De har förlorat dem de älskar mest.

Flera av dem har starka skäl att känna skräck för att fler barn ska gå förlorade i presidentens krig.

Inte nödvändigtvis för att barnen tar droger. Utan för att det är de fattiga som mördas och den som har pengar kan köpa sig fri.

Dessa kvinnor vill inte vara tysta. De vill ha rättvisa. Inte tigande se på när deras nära mördas.

Inte bara se på när deras land övergår till en auktoritär stat. Trots riskerna har de lämnat in en anmälan till Internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC).

De modiga kvinnor som nu för sin kamp till krigstribunalen i Haag måste i sin tur få stöd och känna att deras röster blir hörda.

Yonna Waltersson

Det är en livsfarlig kamp mot en president som inte tvekar att legitimera dödande. Som skrävlar om mord. Som har utlovat att blodet ska rinna i Manilla.

Som säger till militärer att de kan våldta kvinnor och sätta upp det på honom. Det finns inget uttalande som är för brutalt att yttra.

De som vågar ifrågasätta honom får räkna med dödshot och att riskera sitt liv. Kriget mot droger har under den korta tid det pågått kostat över 20 000 liv.

Fattiga människor mördas. Fackliga företrädare. Borgmästare. Jurister. Fria medier attackeras och politiker som ifrågasätter agerandet riskerar att fängslas.

Det är systematiskt och har skapat ett klimat av rädsla.

Den fråga som biter sig fast under dagarna i Manilla är hur detta inte kan få större uppmärksamhet i omvärlden.

Det är hög tid att EU och Sverige gör en tydlig markering mot det som sker i Filippinerna.

De modiga kvinnor som nu för sin kamp till krigstribunalen i Haag måste i sin tur få stöd och känna att deras röster blir hörda.

Det som också blir smärtsamt uppenbart är hur snabbt demokratin kan raseras.

Vår samtid visar att det finns en skrämmande längtan efter populistiska ledare som med hjälp av trollarméer för sina länder i auktoritär riktning.

Under ett möte med senator Risa Hontiveros om läget i Filippinerna citerade hon Martin Niemöllers välkända dikt:

Först kom de för att hämta kommunisterna,
och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; 
Sedan hämtade de fackanslutna,
och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; 
Sedan hämtade de judarna,
och jag protesterade inte, för jag var inte jude; 
Sedan hämtade de mig,
och då fanns ingen kvar som protesterade. 

Också i dessa ödesdigra tider måste vi fortsätta att höja våra röster och visa varandra solidaritet, fortsatte Risa Hontiveros.

Det är något alla vi som vill försvara demokratin behöver göra.