Helikopterlyx och hemlöshet i delat Brasilien

– Klart för avfärd, säger piloten och greppar spakarna.

Helikoptern skakar när den lyfter. Landningsplattan på taket till Maksoud Plaza Hotel krymper och försvinner ur sikte.

Först från luften blir det tydligt hur vidsträckt São Paulo verkligen är. En till synes ändlös skog av skyskrapor sträcker sig mot himlen.

Latinamerikas finanscentrum och största stad är hem för 24 miljoner människor. Det är också den helikoptertätaste staden i världen.

Med bil tar en resa från paradgatan Avenida Paulista till överklassförorten Alphaville minst två timmar. Med helikopter bara nio minuter.

”Tänk dig att sväva högt över rusningstrafiken på väg till jobbet. Det skulle vara en dröm som går i uppfyllelse för alla som uthärdat pendling i någon av världens största städer”, skriver Voom på sin sajt.

Företaget, ägt av franska flygjätten Airbus, har lanserat sig som en luftburen motsvarighet till Uber. Samåkning ska pressa priserna och ”demokratisera” helikopterresandet.

– Det är mest övre medelklass som reser med oss, säger piloten efter att ha tagit mark bland grönska och grindsamhällen.

De rikaste har i stället egna helikoptrar, eller chartrar privatflygningar från något av stadens många helikoptertaxibolag. Men de rikaste vill inte diskutera sina resvanor.

– Det är tyvärr omöjligt, svarar Rafael Dylis, chef för affärsflyg på Helimarte Taxi Aereo, på frågan om att förmedla kontakt.

– De är inte intresserade av uppmärksamhet.

Rafael Dylis, chef för affärsflyg på Helimarte.

Flera pusselbitar har bidragit till São Paulos position som världens helikopterhuvudstad. Dess massiva storlek. Underdimensionerad kollektivtrafik. En bilburen medelklass som skapar trängsel. Höga markpriser som gett höga hus och lämpliga landningsplatser. Och förstås en kritisk massa av människor med tillräckligt djupa fickor.

– Vi har affärsdistrikten i söder medan de mäktiga bor i norr. Den resan tar timmar i bil och de är villiga att betala för att slippa den, säger Rafael Dylis.

Pengar är förutsättningen. Men säljargumentet är tid. Tid att leva. Tid att umgås med barnen. Tid som inte behöver spenderas i de ändlösa bilköerna 500 meter nedanför. Tid som allt färre på senare år haft råd att betala för.

– Det är en lyxtjänst och 2014 föll antalet affärsflygningar dramatiskt på grund av den ekonomiska krisen. Vi hade fler piloter förut men har tvingats dra ned. Då hade vi 14 helikoptrar. Nu har vi nio kvar, säger Rafael Dylis.

Fem förklaringar till varför Bolsonaro vann

Global

Efter decennier av tillväxt tvärbromsade den brasilianska ekonomin i mitten av 2014.

Anledningarna var flera och samverkande. Fallande råvarupriser, lägre orderingång från Kina, minskade utländska investeringar i spåren av den internationella finanskrisen, korruption och ineffektiv statsförvaltning.

Den efterföljande recessionen var den värsta på ett århundrade. Arbetslösheten fördubblades. Budgetunderskottet nådde rekordnivåer och rotorbladens smattrande avtog.

Även när vi räknar in transporterna till kundernas strandhus har det minskat

– I dag är det väldigt få flygningar. Det är samma sak för alla. Även när vi räknar in transporterna till kundernas strandhus har det minskat, säger Rafael Dylis.

Taxiverksamheten som brukade utgöra en majoritet av intäkterna står nu för enbart 30 procent. Företaget har tvingats diversifiera för att överleva.

– Vi tar med en tekniker ombord och inspekterar elledningar, och så övervakar vi gränsen mot Venezuela och undersöker var flyktingar försöker korsa.

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/6QScaMT-vUI

Lågkonjunkturen slog mot hela samhället, men de med minst motståndskraft tog merparten av smällen.

När krisen kom bodde Juliana Silva Antonachi i Guaianases i São Paulos utkant. Förtjänsten från arbetet som gatuförsäljare sjönk lika snabbt som utgifterna steg.

– Jag betalade hyra och försörjde fyra döttrar. Och så gick räntan upp.

Juliana Silva Antonachi och maken lyckades hitta ett billigare boende. Men i slutänden – trots att de vände på varenda centavo – räckte det inte.

– Det som verkligen var svårt var el- och vattenräkningarna, säger hon.

I dag kallar sig Juliana Silva Antonachi lyckligt lottad. När recessionen drev låginkomsttagare från hus och hem hittade hon oväntat ett alternativ.

– Jag mötte en gammal granne som var med i rörelsen, och hon sa att jag borde komma och bo med dem. Jag blev chockad och sa att jag inte var någon husockupant. Men hon sa ”kom förbi och se hur det är”. Så jag åkte hit, och sen dess är jag kvar.

Juliana Silva Antonachi bor i Ocupa Mauá med make och fem döttrar.

När MMLJ – Rörelsen för boende som kämpar för rättvisa – tog över det gamla hotellet i stadsdelen Luz var det nedgånget och övergivet sedan många år.

I dag huserar byggnaden 237 familjer och är känd som Ocupa Mauá.

Reglerna för medlemskap är omfattande. En utbildning i rörelsens värderingar och strategier är obligatorisk inför inflyttning. Boende måste delta i städdagar och möten om gemensamma angelägenheter. Alkohol och droger är förbjudet och nolltolerans råder mot våld i hemmet.

Stadsdelen är fattig och brottsbelastad – Ocupa Mauá ligger ett stenkast bort från laglösa Cracolândia – men Juliana Silva Antonachi har aldrig känt sig så trygg.

– Jag gillar att leva här för att man känner sig säker. Jag kan lämna mina döttrar här och ingen kommer att bråka med dem. Vi litar på varandra.

Brasilien valde Bolsonaro: ”Nu är vi alla dödsmärkta”

Global

Men Ocupa Mauá erbjuder mer än trygghet. Organiseringen är ett motgift mot fattigdomen. Utgifterna för el, vatten och inköp fördelas solidariskt. Levnadskostnaden landar på en tredjedel av vad marknaden hade krävt.

Plötsligt räcker pengarna till att försörja familjen. Inklusive dess senaste tillskott – den femte dottern i ordningen – som anlände för två månader sedan.

– Jag skulle stanna här även om ekonomin blev bättre. Förutom de vanliga missförstånden grannar emellan så är alla här väldigt enade, säger Juliana Silva Antonachi.

Men politiska orosmoln tornar upp sig vid horisonten. Brasiliens nyvalde president heter Jair Bolsonaro och han har sagt att fastighetsägare bör få rätt att skjuta husockupanter.

– Det knäckte mig att han blev vald, säger Juliana Silva Antonachi bekymrat. Jag tror att vi fattiga i Brasilien kommer att få lida mycket.

Ocupa Mauá – ett övergivet hotell som i dag huserar 237 familjer.

Jag gillar att leva här för att man känner sig säker.

Godtyckliga uppmaningar till våld var vanliga under Bolsonaros kampanj. Han talade om att aga barn som visade tecken på homosexualitet, om att meja ned Arbetarpartiets anhängare med maskingevär och om att poliser som skjuter för att döda borde belönas med medalj.

Sympatisörer brukar vifta bort dessa uttalanden, men bland de grupper som hoten riktat sig mot finns en genuin oro. Vad händer om presidenten menar allvar? Eller om anhängare tar honom på orden?

Ivar Andersen: Cracklandet – en epidemi av fattigdom

Global

Hur kunde Latinamerikas största demokrati välja Bolsonaro, en kandidat på den yttersta högerkanten som försvarat tortyr och hyllat diktatur?

– Jag tror inte att han egentligen är sån. Det har varit mycket fake news, mycket falsk information, säger Sergio Santos.

Han är vd på ett tillverkningsföretag med ett tjugotal anställda och leder den lokala handelskammaren i Cordeirópolis några mil utanför São Paulo. Och en del av det skikt som avgjorde kraftmätningen vid valurnorna.

Arbetarpartiet har ett grundmurat stöd bland av Brasiliens fattiga. Jair Bolsonaro kunde utmana genom att samla frikyrkliga, nationalister, ekonomisk elit och missnöjesröster.

Men i det mest polariserade valet sedan militärdiktaturen avskaffades 1985 kom mittenrösterna att avgöra i den andra omgången.

Sergio Santos, vd, röstade på Bolsonaro.

Om Arbetarpartiet hade vunnit hade de höjt skatterna första dagen och investeringarna hade gått ned.

Bolsonaro var inte Sergio Santos förstaval. Att rösta på högerkandidaten var, menar han, ett sätt att stoppa socialismen.

– Arbetarpartiet sänkte landet. De tänkte inte på befolkningen. Om de hade vunnit så hade Brasilien följt den väg som Venezuela och andra länder tagit mot diktatur.

Ytterst, säger Sergio Santos, handlade valet om ekonomi.

– Jag tror att Bolsonaro kommer att vara bra för affärerna. I handelskammaren ville alla ha förändring. Industrin har lidit i flera år nu. Och om Arbetarpartiet hade vunnit hade de höjt skatterna första dagen och investeringarna hade gått ned.

Att frågor om korruption, brott och straff och traditionella värderingar fick stort utrymme i valet gynnade Bolsonaro. Men ekonomin var som enda fråga prioriterad av alla väljargrupper.

De fattiga som minns välfärdssatsningarna under expresidenten Luiz Inácio Lula da Silva röstade för ökad omfördelning. Sergio Santos och hans vänner i handelskammaren röstade emot.

Helena Nordenberg: Stort politikerförakt i Brasilien

Global

Under 00-talet lyftes närmare 30 miljoner brasilianare ur fattigdom. Men landets klyftor förblev avgrundsdjupa, och har sedan recessionen inleddes fortsatt växa. Landets sex rikaste individer äger lika mycket som de fattigaste 100 miljonerna. De 5 rikaste procenten tjänar lika mycket som de kvarvarande 95.

Teresa de Jesus Neves har hunnit fylla 70 år. Under 40 av dem har hon arbetat med att sälja bijouterier och handgjorda armband i São Paulos centrum.

– Jag får pension, men den räcker bara till frisören och naglarna, säger hon och skrattar.

Som alla andra säger hon att de senaste åren varit tuffa.

– Det har varit väldigt svårt. Jag lyckas överleva men det är mycket jobb. Jag är här 13–14 timmar varje dag. Sen kommer jag hem och fortsätter arbeta.

Hon la sin röst på Arbetarpartiet. Drömmen är att ta steget bort från den informella sektorn.

– Det som verkligen skulle hjälpa mig är om de legaliserade mitt jobb.

Teresa de Jesus Neves säljer smycken i São Paulos centrum.

För tre år sedan fick hon ett tillfälligt tillstånd att bedriva försäljning på stadens mest hektiska gata. Hemma sliter sju barn och åtta barnbarn för att få hushållet att gå runt, antalet förbipasserande gör skillnad i kassan.

Teresa de Jesus Neves säger att hon skulle stanna hela natten om inte döttrarna envisades med att släpa hem henne.

På hennes bord glimmar silverdetaljer svagt i skenet från en ensam lågenergilampa. Runtomkring tornar Avenida Paulistas skyskrapor upp sig.

Påfallande många av dem har helikopterplattor på taken.