Under hela 80-talet var världens ögon riktade mot Nicaragua.

Sandinistrevolutionen störtade 1979 diktatorn Somoza. FSLN, sandinisterna, var en politisk rörelse och gerilla som uppstod i 60- och 70-talets politiska klimat.

Det blev den, efter Kuba, andra militärt segerrika revolutionen i Latinamerika. Rörelsen bestod huvudsakligen unga människor med ett starkt folkligt stöd främst från fattiga och bönder, men också långt in i medel- och överklass.

Under sin tioåriga regeringstid fanns starka ambitioner till social förändring. Flera viktiga reformer – som alfabetiseringskampanj, jordreform och allmän sjukvård – genomfördes.

Den ekonomiska politiken definierades som blandekonomi. Initiativ togs till viktiga demokratiseringsprocesser, detta trots att i första hand USA finansierade en motståndsrörelse, de så kallade ‘contras’.

I främsta ledet för solidariteten med Nicaragua ställde sig socialdemokrater och vänsterpartier från hela världen. 1990 hölls allmänna val och FSLN förlorade regeringsmakten till en borgerlig koalition. Världens ögon riktades åt annat håll, det blev tyst, få mindes längre det lilla landet i Centralamerika.

Sedan mitten på april i år är Nicaragua åter i kaos. Gator och vägar barrikaderas av de som protesterar. De är en brokig samling. Studenter och människor ur alla samhällsskikt, utan tydlig ledning men autentiskt indignerade.

Polis och paramilitära grupper attackerar det huvudsakligen obeväpnade civila upproret. Det finns ingen enhetlig statistik men antalet döda beräknas till mellan 300–400, flera tusen skadade, hundratals fängslade. Det rapporteras om tortyr, utomrättsliga avrättningar och andra övergrepp.

Och visst har världssamfundet reagerat på det som händer, OAS och EU har fördömt. Både nationella och internationella Människorättsorganisationer har i rapporter redovisat våld och övergrepp från regimens sida.

Men inom vänstern – och särskilt den latinamerikanska vänstern – har Nicaragua blivit en ”svår” fråga. Svår såtillvida att många har valt att se konflikten på samma sätt som Ortega-regimen själv, nämligen som en ”mjuk kupp” styrd och finansierad av USA, inhemska reaktionärer och katolska kyrkan.

Att de som gör uppror följaktligen är en skara illasinnade vandaler.

På samma sätt försvarar de Ortega som progressiv, efter en 11-årig regeringstid, som de säger, av lugn och utveckling där bland annat fattigdomen reducerats.

Efter valförlusten 1990 lämnade stora delar av FSLN:s kader partiet. Daniel Ortega blev ensam herre på täppan.

År 2000 ingick Ortega en pakt med Arnoldo Alemán, landets president mellan 1997-2002 – rankad som en av världens tio mest korrupta. Pakten har inneburit att Alemán inte behövt stå till svars för sina brott.

Ortega å sin sida har skyddats mot anklagelser om sexuella övergrepp på sin styvdotter.

Men den kanske viktigaste konsekvensen är reformer i konstitutionen som medger att presidenten kan bli vald med endast 35% av rösterna. Inflytandet i valmyndighet, rättsväsende och andra statliga institutioner delades upp mellan de bägge.

Tack vare reformerna kunde Ortega, trots lågt stöd, bli omvald till president 2006.

Efter tillträdet 2007 politiserades hela statsapparaten. Ett avtal om oljeimport från Venezuela ingicks på mycket förmånliga villkor. I Nicaragua kanaliserades dessa pengar inte till statsbudgeten, utan till ett privat företag kontrollerat av familjen Ortega.

En del av den ackumulerade oljefonden används till ”sociala projekt” under kontroll av Ortega och hans parti. De sociala projekten binder upp många fattiga och behövande till regimen, det som brukar kallas för ”klientelism”.

Makroekonomiskt har dock politiken varit det som kallas neo-liberal och företagen har varit nöjda. Inga strukturella reformer har genomförts som rubbat eller hotat etablerad makt.

Snart var presidentens kontroll över valmyndighet, rättsväsende och parlament total.

Det ledde till att han kunnat bortse från konstitutionens begränsning av omval på presidentposten. Även konstitutionens begränsning vad gäller nepotism har ignorerats då hans hustru ”valdes” till vicepresident.

Som grädde på moset har oppositionspartier förbjudits.

Så vilka skäl kan då kontinentens vänsterpartier ha att försvara en regim som upphävt maktdelning och viktiga delar av det konstitutionella styret?

Som berikar sig själv och siktar på en familjedynasti, men samtidigt står i förbund med kapitalister, religiösa fundamentalister och korrupta politiker.

Svaret kan egentligen bara sökas i att Ortega i sina tal fortfarande angriper USA-imperialismen. Nicaragua har flera gånger under 1900-talet invaderats militärt.

USA:s inblandning i kuppen mot Salvador Allende i Chile är ökänd.  Under 80-talet stödde de inte bara ”contras”-kriget mot Nicaragua, utan har på många olika – ofta osnygga – sätt blandat sig i ländernas politik.

På så sätt har USA förtjänat sitt dåliga rykte. Men att därifrån tro att ”fiendens fiende är min vän” är en fatal logik som leder till att många som kallar sig vänster fullständigt missar värderingsfrågorna.

Foro de São Paulo, som organiserar runt 120 socialistpartier och vänsterorganisationer i Latinamerika, antog nyligen vid sitt möte i Havanna ett villkorslöst stöd till Ortega.

Inom varje vänsterparti i Latinamerika finns motsättningar i synen på de senaste händelserna. Flera partier och viktiga intellektuella röster är mycket kritiska till regimen.

Några som höjt sina röster är peruanska Partido Socialista och Nuevo Perú, befrielseteologen Leonardo Boff samt Uruguays Frente Amplio och ex-presidenten Pepe Mujica.

De senare sägs överväga att lämna Foro de São Paulo.

Även inom svensk socialdemokrati och vänster tycks det finnas tvekan.

Medierapporteringen varit sparsam och inga partier har uttalat sig.

Detta trots att Nicaragua för bara några decennier sedan var ett välbevakat land och trots att grundfrågorna i Nicaragua liknar de som Europa står inför.

Den ”illiberala” modellens populism och maktkoncentration.

Så vilken framtid kan socialism och progressiva samhällsförändringar ha när de som säger sig stå för dessa samtidigt försvarar korruption, nepotism och envälde i kombination med kapitalism och repression?

Den som försvarar det oförsvarbara gör varje framtidslöfte en otjänst.