Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

I början av 00-talet organiserade sig Teherans bussförare, en av Irans sämst betalda yrkesgrupper, i den oberoende fackföreningen Syndica Vahed.

Genom en serie strejker lyckades de höja lönerna med flera hundra procent. Sedan svarade regimen. Hundratals bussförare sparkades. Andra drabbades hårdare än så.

– Jag greps när jag körde min rutt och hade ungefär 60 passagerare i min buss, säger Reza Shahabi och formar händerna runt en ratt i luften.

– När passagerarna försökte skydda mig så sa säkerhetstjänsten att ”han är farlig, han har rånat en guldsmedsaffär”.

En husrannsakan senare satt Reza Shahabi i en polisbuss på väg mot Teherans ökända Evinfängelse.

– De tog min dator, mina böcker, mitt exemplar av Karl Marx Kapitalet, säger han.

Det skulle dröja mer än fem år innan han återigen var en fri man. Och redan i transporten fick Reza Shahabi en försmak av hur fängelsetiden skulle se ut.

– När vi var framme tryckte de ner mig mot bilgolvet och satte en fot i min nacke. Där kände jag hur någonting gick sönder.

19 månader i isoleringscell följde.

– Jag såg inte solen på hela den tiden. Jag fick ingen sjukvård. Jag fick ingen information om min familj. Efteråt fick jag veta att min mor blivit svårt chockad och gick bort i ett slaganfall. Jag fick inte ta farväl.

Under tortyr uppmanades Reza Shahabi erkänna samröre med terroriststämplade organisationer. Knytnävar och batonger var vanligast. Vid ett tillfälle korsfästes han.

– Det var då min axel gick sönder.

Till slut blev till och med torterarna imponerade.

– De klappade mig på axeln och sa: ”De flesta erkänner efter ett slag i ansiktet, men du är en riktig man”, säger Reza Shahabi och fnyser.

Efter en hungerstrejk – den första av fyra under åren som frihetsberövad – flyttades Reza Shahabi från isoleringen till en avdelning för politiska fångar. Han var illa däran och genomgick två operationer för skador i ryggraden.

Medan Reza Shahabi försmäktade i fängelse pågick ett intensivt arbete för att få honom frisläppt.

Människorättsorganisationer engagerade sig, liksom den internationella fackföreningsrörelsen.

I mars gav det, i kombination med en 50-dagars hungerstrejk som förde honom till dödens rand, resultat.

– Mitt straff var sex år men jag släpptes åtta månader i förtid på grund av hungerstrejken och de internationella påtryckningarna, säger Reza Shahabi.

Stödet från kollegerna i Teheran och solidariteten från utlandet betydde mycket. Men det fanns något, eller snarare någon, som var ännu viktigare.

– Under åren jag satt i fängelse tog min fru allt ansvar. Hon var både mor och far åt våra barn. Hon sålde frukt och grönsaker på marknaden för att bekosta deras utbildning och kunde till och med skicka in pengar till mig. Jag är väldigt tacksam för allt hon gjort, säger Reza Shahabi.

Reza Shahabi under fängelsetiden. Tortyren har resulterat i permanenta men.

Nu befinner han sig i Sverige, inbjuden av Facklig plattform Iran, ett nätverk som leds av Transport och LO. Ett Sverige som sedan sanktionerna lyftes har skickat handelsdelegationer till Iran för att säkra kontrakt åt svenska företag.

– De avtal som tecknats följer inte de normer och regler som gäller här i Sverige utan är vad vi brukar kalla ”blanka avtal”, som de iranska tjänstemännen kan fylla med vad de vill. Det gynnar inte Irans arbetare, det gynnar bara de besuttna och deras konton utomlands.

Riskerar handelsavtalen att stärka regimen?
– Vi är inte emot utländska investeringar i Iran om de gynnar arbetarna. De är välkomna. Men de här avtalen knyts mellan makthavare, mellan bägge ländernas eliter i näringslivet.

Reza Shahabi är märkt av tortyren.
– Synen, magen, njurarna, migrän. Jag har fortfarande problem med ryggkotorna men har inte råd att göra ytterligare operationer. Jag kan inte gå längre än 200–300 meter utan att vila, nerverna påverkar mig

För oppositionella i Iran är frihet ett relativt begrepp. Regimen må ha släppt Reza Shahabi, men ålade honom samtidigt stränga restriktioner.
– Jag har fått besked att jag aldrig får arbeta med fackliga frågor, inte inom journalistik, inte vara aktiv på sociala medier och inte får delta i allmänna sammankomster, säger Reza Shahabi.

Han har inga planer på att lyda.