Theresa May har besökt Stefan Löfven. Hon är på charm-offensiv inför Brexit, sägs det.

Eftersom att Brexit inte kan tolkas på något annat sätt än att britterna blivit skogstokiga. Åtminstone låter det ofta så i den svenska debatten.

Det synsättet tar dock bort fundamentala ekonomiska faktorer som är i förändring sedan finanskrisens härjningar för tio år sedan. Utan dem blir Brexit obegripligt. Och då kan man också se Theresa Mays besök enbart som PR.

Det finns en enorm elefant i det europeiska rummet. Elefanten heter produktivitetsproblemet. Ett långt och inte särskilt gulligt namn på en elefant.

Men problemet är bokstavligt även om elefanten är bildlig. På tio år har Europa knappt hämtat sig från finanskrisen som inleddes 2008.

Vi arbetar helt enkelt mindre effektivt än vi gjorde för tio år sedan. Det beror på lägre investeringsnivåer och sämre sysselsättning. Åtstramningar i många euroländer knäckte allt hopp om någon form av förbättring.

Men produktivitetstillväxten är lägre även i Sverige. Samma sak gäller i Storbritannien.

Det går trögt, helt enkelt. Vi får tillfälliga toppar av högre tillväxt men i grunden är ekonomin fortfarande inte vad den har varit.

Ska man förstå Brexit ur ett ekonomiskt perspektiv är det här en bra punkt att utgå från.

Det är också svårt att inte dra paralleller till mellankrigstiden mellan första och andra världskriget i Europa.

1931 lämnade Storbritannien guldmyntfoten, dåtidens starkaste ekonomiska samarbete. Britterna hade harvat på med extremt dålig ekonomi i nästan ett decennium innan de beslöt sig för att testa något annat.

Kriget hade förändrat de ekonomiska villkoren så mycket att samarbetets ”one size fits all” inte passade någon längre. Ungefär en månad senare följde Sverige och de övriga nordiska länderna efter.

EU:s ledning kunde göra gott i att läsa om sina historieböcker ett par gånger. De leder en union med väldigt olika länder som vart och ett har helt olika behov.

Ändå har de med enorma skygglappar kört samarbetet in i samma vägg som guldmyntfoten kraschade mot.

I tron att länder tack vare marknadsreformer så småningom förvandlas (konvergerar på ekonomspråk) till en enda likadan ekonomi.

Eurokrisen visade vilket smärtsamt misstag den övertygelsen var.

Vad ska man då med EU till? Det är en fråga även Stefan Löfven borde ställa sig. Den stora poängen med EU är inte helt uppenbar längre.

EU:s syn på hur man bedriver ekonomisk politik är den största boven i dramat.

Den fria rörligheten har fördelar men också stora nackdelar – som särskilt bygg- och transportnäringarna får känna på. EU:s regler för statsstöd gör det onödigt svårt att göra offentliga investeringar trots stora behov.

Kanske är det snarare det här Löfven och May skulle ha pratat om. Det finns flera knäckfrågor som Sverige inte kommer kunna ducka för de närmaste åren.

Frågorna ställs på sin spets av Brexit. Det gäller att vara beredd på att debatten om vad vi egentligen ska ha EU till kommer att komma.

Då räcker det inte att mumla något obegripligt om frihandel eller hålla tårdrypande tal om fred.

Misslyckandet med guldmyntfoten handlade väldigt mycket om brist på ekonomisk politik som fick igång sysselsättning och investeringar.

Britterna tänker återigen testa något annat för att se om de kan tugga i sig elefanten.

Många av de som röstade för ett utträde menade att det ändå inte kan bli värre.

Frågan är då vad övriga EU-länder tänker göra.

Ekonomijournalisten Martin Wolf på liberala Financial Times satte fingret på vad det i grund och botten kokar ner till: Om inte demokratiska krafter lyckas fixa ekonomin så att den kommer alla till del är det bara en tidsfråga innan andra krafter gör det.