Fattigdomen ska utrotas. Hungern likaså. Målen är högt ställda i Agenda 2030.

En agenda som FN beslutade om för två år sedan och som innehåller 17 ambitiösa mål för hållbar utveckling.

Arbetet Global gör denna vecka en ordentlig djupdykning om fattigdomen i världen och hur arbetet med Agenda 2030 framskrider.

På flera områden går världen åt rätt håll. Mellan 1999 och 2013 minskade till exempel antalet fattiga i världen med närmare en miljard. Ojämlikheten minskar också i flera länder.

Men enligt FN-chefen António Guterres är tempot för lågt.

För även om antalet extremt fattiga har minskat lever fortfarande 767 miljoner människor i extrem fattigdom. 793 miljoner går mer eller mindre ständigt hungriga.

Guterres uppmaning är att världens länder måste snabba på och göra större insatser för att minska fattigdomen.

Fattigdom finns i hela världen, men ser olika ut beroende på var du befinner dig. Enligt den svenska regeringen existerar inte absolut fattigdom i Sverige.

Men det handlar också om vem man frågar. Sveriges Stadsmissioner är en aktör som hävdar att en akut fattigdom visst finns i Sverige – men att den offentliga statistiken och debatten inte utgår från verkligheten.

Organisationen får visst medhåll från SCB; de undersökningar man genomför fångar inte upp alla grupper.

Det är människor som du och jag. Men som haft oturen att bli sjuka och därmed fattiga

Yonna Waltersson

Några av de människor som har det väldigt tufft möter vi i veckans artiklar. Det är 54-åriga Katarina, som var fjärde månad hämtar upp en matcheck på ett hjälpkontor i Stockholm.

Hon blev utbränd efter en hjärnblödning och har nu svårt att få ekonomin att gå ihop.

Det är 45-åriga Lena Nyängs som är sjukskriven på grund av trasiga knän efter att ha jobbat i restaurangbranschen i många år.

Det är 33-åriga Xandra Fogelström, som trots svår reumatism är timvikarie i Hallandstrafiken. Hon har fått söka hjälp från kyrkan för att ha råd med blöjor.

Det är människor som du och jag. Men som haft oturen att bli sjuka och därmed fattiga.

I boken Fattigfällan skildrar författaren Charlotta von Zweigbergk en kvinnas snabba resa mot fattigdomen. Det är en kvinna som när hon blir sjuk inser att skyddsnäten inte bär.

Precis som Charlotta von Zweigbergk skriver är en enda historia liknande hennes nog för att vårt samhälle ska skämmas.

Och verkligheten bär på allt för många sådana historier.

Fattigdomen är en skam för oss alla och vårt samhälle borde göra mer för att bekämpa den.