”Partiet har utvecklats på ett sätt så att jag inte känner igen det, jag känner mig inte hemma. Vi har lagt oss alldeles för platt i viktiga ideologiska frågor. Lite enkelt uttryckt kanske sålt vår själ.”

Orden är Annika Lillemets, tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet. Hon är en av flera tongivande miljöpartister som nu lämnat partiet.

Bakgrunden är att Miljöpartiet slipat bort traditionellt gröna frågor som tillväxtkritik för att framstå som mer regeringsdugliga.

Regeringsduglighet bestäms av det som etablerade akademiker, politiker, journalister, kommentatorer och andra professionella tyckare anser vara sunt förnuft.

Men detta ”sunda förnuft” är aldrig statiskt utan formas över tid av de krafter som för tillfället står som segrare i opinionskriget.

Och i denna kamp deltar i högsta grad även undersköterskor och metallare när exempelvis fack och arbetsgivare slåss om makten över tanken.

Sedan början av 2000-talet har den svenska arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv satsat nästan en halv miljard på opinionsbildning.

Genom att finansiera tankesmedjor som Timbro, forskningsinstitut som Ratio och utbildningar som Stureakademin formar de det sunda förnuftet hos professionella tyckare.

De härskar därmed genom samtycke oavsett vem som sitter i regeringen. Att gå emot den politiken blir då som att svära i kyrkan, och i värsta fall tystnar kritikerna och anpassar sin politik.

Det är denna anpassningsprocess som har fått Miljöpartiet att tona ned sin tillväxtkritik för att uppfattas som mer regeringsdugliga.

Men om villkoren för att få sitta i regeringen är sådana att man först måste avsäga sig det man ville förändra (exempelvis synen på tillväxt) blir då inte själva förändringen omöjlig?

Det är troligen ett ja på denna fråga som tvingat Annika Lillemets och partiets tidigare mest lojala väljare att fly partiet.

För socialdemokratin är en motsvarande fråga den om marknadskrafter och resursfördelning. Har marknadsekonomin en naturlig tendens att förstärka skillnader i inkomster mellan människor?

Eller är det tvärtom så, som vi ständigt hör från borgerligt håll, att marknadsekonomin formar allt till det bästa och på sikt tenderar att göra samhället mer jämlikt?

Klassiska ekonomiska teorier har olika svar på detta. Om det handlar även den franska ekonomen Thomas Pikettys bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet.

Den stora skillnaden mot tidigare tänkare är att Piketty inte bara presenterat en teori om hur ekonomin kan tänkas fungera utan en teori formulerad mot bakgrund av fakta om inkomstskillnader ända sedan 1700-talet.

Och det korta svaret utifrån denna bok är att det behövs en politik som aktivt utjämnar ekonomiska klyftor. Det får den svenska arbetarrörelsen aldrig glömma.

Och här finns en viktig lärdom från Miljöpartiets kollaps. Arbetarrörelsen behöver såklart ett parti som kan prioritera konkreta politiska resultat.

Men ännu viktigare: rörelsen klarar sig inte utan ett starkt fack som kan utmana aktörer som Svenskt Näringsliv i kampen om våra tankar.

Därför är förslag som återinförandet av avdragsrätt för fackavgift och a-kassa livsviktiga. Den fackliga organisationsgraden bland arbetare måste upp.

För utan en stark fackföreningsrörelse som kan fokusera på att normalisera progressiva idéer riskerar ett progressivt socialdemokratiskt parti att inte uppfattas som regeringsdugligt.

En politik som syftar till att utjämna ekonomiska klyftor måste vara arbetarrörelsens fokus.

Och här måste facket hjälpa till, så att Socialdemokraterna inte tappar sina grundfrågor. För vem vill rösta på ett själlöst parti?