Ett cykelbud som bara tjänar 400 kronor för två veckors arbete. En större andel arbetslösa och sjuka som faller under fattigdomsstrecket. Och samtidigt: En svensk ekonomi som går strålande.

Det är uppenbart att stark ekonomi inte gör att fattigdomen försvinner eller ens stoppas upp. Ska vi kunna förbättra tryggheten vid de tre stora fattigdomsmakarna arbetslöshet, sjukdom och ensamstående föräldraskap, så krävs också att tillväxten fördelas rättvist.

Det är därför som de 40 miljarder kronor som finansminister Magdalena Andersson (S) nu har aviserat som ”reformutrymme” inte kan ses som annat än ett första litet steg på vägen.

Det var för att skapa ekonomisk trygghet som vi på 1960-talet bestämde oss för att bygga ut välfärdssystemen. Och framgången var stor, tryggheten skapade ökad tillväxt och ökad svensk konkurrenskraft.

Men någonstans vände det.

Enligt en granskning av Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har samhällets sociala utgifter, det vi kan kalla fattigdomsbekämpande välfärd, sedan 1980 minskat med fyra procentenheter, från 33 till 29 procent, av BNP.

I reda pengar betyder det att Sverige nu lägger 160 miljarder kronor mindre per år i dagens penningvärde på att förhindra fattigdom än vad vi gjorde 1980.

Konsekvensen av detta har bland annat blivit att den omfördelande effekten bland barnfamiljer har halverats mellan 2000 och 2015, att barnbidragen, undantaget flerbarnstilläggen, inte har höjts på elva år och att den relativa fattigdomen enligt EU:s definitioner har ökat från 7 till 16 procent.

Därtill hör vi alltmer om en ny företeelse, något vi förknippat med strikta klassamhällen och med underutvecklade ekonomier. Det är förekomsten av arbetande fattiga, människor som har ett jobb, men som tjänar så lite att de ändå hamnar under fattigdomsstrecket.

Enligt en rapport från Lina Stenberg på Tankesmedjan Tiden har andelen som lever i fattigdom trots att de har ett arbete ökat med 40 procent mellan 2006 och 2013.

Även om de fortfarande står för en ganska liten del av de fattiga är den snabba ökningen oroande. I förlängningen skapar ökningen ett hot inte bara mot de anställda utan också mot företag som vill verka under sund konkurrens. Det gör att ansvaret för att bryta utvecklingen även vilar tungt på landets arbetsgivarorganisationer.

Naturligtvis finns en politisk dimension i den här utvecklingen.

I slutet av 1970-talet inledde Svenska arbetsgivarföreningen, Saf, och de borgerliga partierna sitt korståg mot välfärdsstaten. Det var då vi fick höra om ”den ofantliga sektorn”, och ”det åtgärdade folket” och annan propaganda som förespråkade mindre offentlig välfärd och mer marknadsstyrd privatisering, alltså mindre av omfördelningspolitik.

Under åtta av de senaste elva åren har också den borgerliga Alliansen styrt.

Men tendensen har tyvärr funnits även i tider av socialdemokratiskt styre. Det är något en socialdemokratiskt styrd regim aldrig kan vara nöjd med att konstatera.

Vi har nu en extremt låg statsskuld. När den var som högst 1994–1995 låg den på 74 procent av BNP. I år är den nere på 30 procent av BNP, det lägsta sedan 1978 och mycket låg i ett internationellt perspektiv.

Räknar vi med vidareutlåning och penningmarknadstillgångar är statsskulden nere på det närmast ofattbart låga 22 procent.

Det är extremt och på de nivåer som många ekonomer anser vara för lågt för att vara förenligt med optimal ekonomisk utveckling.

Därtill kommer att statens ekonomi går lysande. Budgetöverskottet 2016 blev 85,2 miljarder kronor. Och under första halvåret 2017 gick staten med 70,3 miljarder kronor överskott, enligt Ekonomistyrningsverket.

Om vi väger samman behov och tillgångar är det alltså inte det minsta svårt att hitta ett reformutrymme under 2018 på 40 miljarder kronor som Magdalena Andersson nu aviserar.

Det som är svårt att förstå är att den summa hon nämner inte är högre. Fattigdomen ökar och ekonomin går strålande. Ändå fortsätter vi att sänka statsskulden hellre än att satsa rejält på välfärden.

Det är som en rik villaägare som skulle betala av på bolånen hellre än att täta läckor i hustaket.

Under lång tid har välfärdsstaten sakta försämrats tills vi i dag har blivit ett land bland andra. 2014 nådde vi ned till snittet för EU:s ursprungsländer, EU15, när det gäller välfärdssatsningar. Men många tror att vi fortfarande satsar mer på välfärden och har en högre välfärd än övriga länder.

Vi ser inte längre läckorna i taket.

Och då har vi inte ens nämnt de övriga stora investeringar som också behöver göras. Regeringens stora satsning på bostäder är mycket välkommen efter Alliansstyrets misskötsel. Men vi har fortfarande eftersatta vägar, brist på snabbtåg och inte minst ett järnvägsnät som ständigt rasar samman.

Helt klart behöver de 40 miljarder som nu annonserats följas upp med betydligt större belopp.