Få hade nog för fyrtio år sedan kunnat ana att den tidens vänsterintellektuella nestor Jan Myrdal i dag på sin 90-årsdag mer skulle förknippas med högerextrema publikationer och alternativa fakta än med en spänstig intellektuell debatt.

Då var han i stället uppmärksammad för sina vänsterradikala idéer. Böckerna avlöste varandra, likaså krönikorna i vänsterns paradtidning Folket i Bild/Kulturfront.

Men för dagens unga måste det så här i backspegeln vara svårt att förstå hur Jan Myrdal kunde få så stort inflytande. Hans krönikor kom att bli pekpinnar och rättesnören för hur en god svensk kommunist skulle leva, och mycket av det han producerade var brottstycken och spridda tankar som andades en starkt demagogisk dogmatism och en auktoritär berättarstil.

Som son till de två centrala socialdemokratiska ministrarna Gunnar och Alva Myrdal var det ändå självklart att Jan Myrdal genast uppmärksammades när han som halvvuxen gav sig in i politiken som ilsken revolutionär skribent.

Men vad ville han egentligen?

Om det nu går att se någon röd tråd i Jan Myrdals gärning så är det nog hyllningen till det auktoritära. Genomgående syns ett återkommande försvar för totalitära stater och ett misstänkliggörande av demokratiska stater. För en demokrat finns inte mycket att hämta i Jan Myrdals författarskap.

Hans resa till Pol Pots Kampuchea har gått till historien som berättelsen om hur en grupp specialinbjudna svenska intellektuella åkte till det land där diktaturen just var i färd med att avrätta omkring en fjärdedel av landets hela befolkning, och där de svenska specialinbjudna gästerna inget såg och inget hörde.

I stället hyllades den totalitära regimens framsteg.

Jan Myrdal Bild: Izabelle Nordfjell/TT

Så sent som 2006 upprepade Jan Myrdal i en artikel i Aftonbladet att han inget såg och inget hörde, och om folk dog så berodde det nog på svält eller onda fattigbönder.

Över diktaturer faller ingen skugga i Jan Myrdals värld.

Här ställde sig Jan Myrdal på den kommunistiska diktaturens sida, liksom han gjort i sina återkommande försvar för Kina, men strängt taget verkar politiken aldrig ha varit särskilt intressant för Jan Myrdal. Snarare är det det totalitära statsskicket som verkar fascinera och locka honom.

Så har försvaret för Kina blivit allt starkare i takt med att Kina förvandlats från en kommunistisk diktatur till en kapitalistisk diktatur.

På 1990-talet stred Jan Myrdal för den franske litteraturvetaren Robert Faurissons rätt att förneka nazisternas förintelse av judarna under andra världskriget. Myrdals skäl var att alla måste få tycka och säga vad de vill. Men han ville samtidigt inte ta avstånd från Faurissons förintelseförnekelse.

Så sent som i april i år publicerade Jan Myrdal en krönika i Folket i Bild/Kulturfront där han relativiserade förintelsen och beskrev den som ”den tjänande lögnen”.

Sedan Jan Myrdal alltmer kommit att förknippas med högerpropaganda – han har skrivit om hur flyktingar ”väller in” i Europa, han har kallat de rumänska romerna som tigger på våra gator för ”tiggarskräp”, han har uttalat sig mycket positivt om franska Nationella Frontens ledare Marine Le Pen, och efter att debatten tagit fart om nazisters medverkan på Bokmässan i Göteborg har Jan Myrdal låtit publicera sig i den högerextrema tidningen Nya Tider – sedan Jan Myrdal härigenom alltmer har kommit att förknippas med högerpropaganda har synen ändrats på den i dag 90-årige provokatören. I de vänstergrupperingar som hyllade hans alster på 1970-talet hörs ofta att han numera tyvärr har gått från vänster- till högersympatisör.

Sanningen är nog att höger eller vänster aldrig spelat någon större roll hos Jan Myrdal. Det är i stället konflikten mellan ett totalitärt styre och demokrati som är det centrala hos Jan Myrdal.

Och i den kampen har Jan Myrdal tyvärr aldrig ställt sig på demokratins sida.