Högern vurmar för idén om den framgångsrike entreprenören som genom enträget arbete kämpat sig upp. Men att nå framgång som entreprenör handlar desto mer om klass och tillgång till kapital, skriver Dennys Bello.

Borgerligheten lyfter ofta fram entreprenörers hårda arbete som bevis för att alla är sin egen lyckas smed. Men det är egentligen klass som bäst förklarar framgångsrikt företagande.

För vad är det egentligen som skapar en entreprenör? I forskningsartikeln Smart and Illicit: Who Becomes an Entrepreneur pekar forskarna Ross Levine (UC Berkeley) och Yona Rubinstein (London School of Economics) ut tre faktorer som har störst betydelse för vem som blir en framgångsrik entreprenör. Det är pengar, begåvning och risktagande.

I studien kan vi läsa att entreprenörer i högre grad kommer från välbärgade familjer. Som tonåringar har de oftast ägnat sig åt riskfyllda och olagliga verksamheter i stil med droger och snatteri. Samtidigt som de presterat högt i begåvningstest.

Enligt Levine och Rubinstein är det kombinationen av begåvning och dragningen till det förbjudna som bäst förklarar vad som gör en person från överklassen till en lyckad företagare.

Men hur är det då för dem som inte kommer från överklassen? Hos borgerligheten är tron på ett meritokratiskt samhälle stark. Det vill säga att begåvning, utbildning och prestation är det som betyder något. Att alla barn därmed har lika möjligheter, oavsett familjebakgrund. Och att varje människas unika framgång därför bygger på flit och inte på strukturer, som vänstern oftast vill påvisa. Den framgångsrika entreprenören, som genom enträget arbete kämpat sig upp, är därför högerns största hjälte.

Men verkligheten är en annan.

I Washington Post går det att läsa rubriken: “Fattiga barn som gör allting rätt klarar sig ändå sämre än rika barn som gör allting fel.” Data från ekonomerna Richard Reeves och Isabel Sawhills forskning visar bland annat att personer från en välbeställd bakgrund – som hoppat av gymnasiet – ändå klarar sig lika bra inkomstmässigt som fattiga barn som tagit examen från ett universitet.

Men det är inte bara USA som löper en risk att skapa ett samhälle där barnets livslott avgörs redan vid födseln. Data från OECD visar att Sverige sedan 1990-talet har haft de snabbast ökande inkomstklyftorna i västvärlden. En utveckling som de flesta svenskar tycker är obehaglig.

I Katalys rapport Massivt stöd för jämlikhetspolitik framgår det att fyra av fem väljare (78 procent) anser att det är viktigt att regeringen försöker minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Tre av fyra väljare (73 procent) anser dessutom att ekonomiskt mer jämlika samhällen är bättre än samhällen med stora ekonomiska klyftor.

Ändå vill stora delar av högern påskina att större klyftor är den bästa lösningen för att skapa ett blomstrande samhälle. Ofta med motiveringen att det skapar incitament, piskor och morötter, för människor att vara driftiga, företagsamma och jobba sig ”uppåt”.

Men egentligen förhåller det sig tvärtom. Människor vågar ta fler risker när de har ett stabilt socialt skyddsnät. Precis som akrobaten som vågar göra mer vågade cirkuskonster i luften om denna vet att det finns ett mjukt nät som tar emot om tricket skulle misslyckas.

Men för att risktagande ska omsättas till entreprenörskap behövs pengar. För ett par år sedan intervjuades professor Andrew Oswald (University of Warwick) av det digitala affärsmagasinet Quartz. Han är en av dem som tidigt intresserade sig för mekanismerna bakom entreprenörskap. 1998 var han bland annat medförfattare till studien What Makes an Entrepreneur?.

Enligt Oswald visar den samlade forskningen att entreprenörskap mer handlar om tillgång till kapital än ren flit. Det vill säga klass. Ett faktum som oftast går förlorat i den borgerliga myten om entreprenören.

Dennys Bello