Nyheter

”Bilderna har etsat sig fast”

– Mycket skrik. Folk grät. Bilderna kom upp varje natt, jag kunde inte sova. Pontus Sund var en av dem som var på Drottninggatan den 7 april klockan 14.53. Psykolog och sjukskrivning har hjälpt honom att bearbeta upplevelserna och gå vidare.

– Det känns tungt att stå här, säger Pontus Sund när han kommer till korsningen Kungsgatan-Drottninggatan där han var den 7 april. Foto: Linus Meyer.

LÄS OCKSÅ Vaktbolagets krisberedskap prövades

Han var på väg till garaget med sin lastmaskin, en Wille 855. I korsningen Kungsgatan–Drottninggatan blev han stående bakom en buss som stannat vid övergångsstället.

Han tittade lojt mot människorna på gågatan, upptäckte att de började uppträda konstigt. Såg rädsla, hur de pekade uppåt gatan, viftade, började springa.

Pontus Sund snurrar på sin kaffemugg. Trummar rastlöst med fingrarna på muggen samtidigt som han letar efter orden. Vi sitter i en av kontorsbarackerna vid garaget i Gröndal och han ska försöka återberätta vad som hände den där dagen den 7 april då han blev vittne till hur en människa blev överkörd och dog och flera skadades mitt framför hans ögon.

– Jag kan inte förklara för någon som inte var där hur det kändes. Det var som en krigszon. Folk sprang, folk ramlade, folk sprang på folk, barn grät, människor grät.

LÄS OCKSÅ Få butiker har anmält till Arbetsmiljöverket

Pontus Sund blev sittande. Paralyserad av det han såg. Klev ur fordonet som i en dröm och började gå därifrån, lämnade lastmaskinen där den stod.

– Bilderna har etsat sig fast i min hjärna, gjorde mig sömnlös och sjukskriven i två veckor.

Han har lovat fotografen och mig att följa med till Drottning-gatan igen. Först vill vi ta lite bilder på lastmaskinen. Pontus ler och poserar. Sitter bakom ratten, utanför på skopan, kör lastaren fram och tillbaka på gårdsplanen. Blicken blir ibland allvarlig.

– Jag har haft kontakt med psykolog. Jag är inte den typen som pratar om känslor direkt. Men fan, det var bra. De sa att jag hade fått någon slags depression, psykisk chock, det där att jag inte kunde sluta tänka på det.

Efter två veckors sjukskrivning började han jobba natt, sopade gatorna på Kungsholmen. En tidig morgon bestämde han sig för att åka tillbaka till korsningen Kungsgatan Drottninggatan.

– Jag parkerade bilen där bussen hade stått. Och grät, tog in allt vad som verkligen hade hänt. Det låg blommor överallt och det var så fint. Två veckor tidigare hade allt varit så hemskt.

Nu står vi i samma korsning igen. Två månader har gått. En buss svischar förbi. Samma bussnummer som han stod bakom.

– Det var en så fin dag. Första vårsolen värmde och allt slask var borta. Jag var glad, hade jobbat hela dagen i en park med lövborttagning. Och så plötsligt.

Pontus Sunds arbetsgivare, ett liten firma med tolv anställda, var ett av de företag som anmälde till Arbetsmiljöverket att man hade personal som drabbats av terrordådet. Pontus Sund är nöjd med hur hans arbetsgivare hanterat hans situation men han berömmer också Svevia, det företag som upphandlat de tjänster han utför som parkarbetare och maskinförare.

– Min arbetsledare var kvar i parken där vi jobbat. Jag fick snabbt kontakt med henne och med pappa som är chef på firman. De hämtade upp mig med bil innan hela stan stängdes igen.

Det var då och där i bilen han fick hela bilden. Radion stod på och rapporterade om lastbilsattackens alla konsekvenser.

– Jag bad dem stänga av, faktiskt. Redan där började jag må väldigt dåligt.

Nu är livet ungefär som vanligt igen.”Vi har anpassat oss. Vi går vidare.” Foto: Linus Meyer.

Han blev sjukskriven direkt. Företagshälsovården erbjöd krissamtal med psykolog dit han gick fyra gånger. Han strör idel beröm över den hjälp han fick där.

– Skriv att man ska ta emot den hjälp som erbjuds, att det kan vara ganska skönt att sätta ord på det som mal i huvudet.

Pontus Sund skjuter upp kepsen, kisar upp mot Drottninggatan.

– Förutom han som blev påkörd är det bilden av den lilla flickan. Hon ramlade. Det jag reagerade på var att det var så många som sprang förbi henne. Att ingen hjälpte henne upp. Hon snubblade, slog näsan, kanske benet. Hon grät, hon var väldigt rädd. Och så kom pappan och lyfte upp henne och sprang med henne i famnen.

Han är själv småbarnspappa och inser hur skört livet är. Ett och ett halvt-åriga dottern Amelias namn är tatuerad på halsen.

– Det känns tungt att stå här i dag. Men det är samtidigt en lättnad. Vi har anpassat oss. Vi går vidare. Allt kan bli som vanligt igen.