Bråket handlar om olika vägar inför kommande budgetomröstningar. Moderaterna, med visst stöd av KD, förespråkar en total konfrontation mot den rödgröna regeringen och anser att Alliansen bör fälla regeringens hela budget med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Centern å sin sida vill bara förlita sig på Sverigedemokraternas stöd för att fälla alla skattehöjningar i regeringens budget men vill låta resten av budgeten gå igenom.

Och i går onsdag kastade sig också Liberalerna in i kampen med ett något oklart förslag om att först låta regeringens budget gå igenom och sedan fälla Magdalena Andersson i en personlig förtroendeomröstning i stället för att fälla budgeten.

Men går vi tillbaka till de två huvudförslagen, Moderaternas och Centerns, kan vi konstatera att det är en avsevärd skillnad mellan dem, större än vad som i förstone kan tyckas.

Den moderata linjen, att fälla hela budgeten, skulle tvinga regeringen Löfven att avgå ett drygt år före valet och att Alliansen i samarbete med Sverigedemokraterna skulle ta över regeringsmakten – eller, som ett alternativ, kasta ut Sverige i en årslång regeringskris.

Centerns förslag att med SD-hjälp rösta ned allt som kan andas skattehöjningar skulle inte fälla regeringen. Däremot skulle det förflytta Centerns fokus i politiken från småföretag och landsbygd till storstad och höginkomsttagare.

Vi skulle då plötsligt se Stureplanscentern jublande återuppstå i glädje över att Centern räddat medborgare med 55 000 kronor i månadslön från en fullständigt skriande skattehöjning på 200 kronor. (Obs ironi.)

Men frågan är om så många fler centerpartister än just de som bor runt Stureplan skulle kunna glädja sig åt att skattehöjningen för de allra, allra rikaste då inte går igenom.

Visst är det bra att Centern inte vill göra sig beroende av Sverigedemokraterna i den utsträckning som Moderaterna vill. Men Centerns prioriteringar visar att partiet är djupt förankrat i Alliansens orättvisa fördelningspolitik.

Om nu någon hade börjat tro någonting annat.