Vi är på väg mot inflationsmålet på två procent, säger vice riksbankschefen Henry Ohlsson. Men Anna Breman, chefsekonom på Swedbank, tror att Riksbanken behöver tur på vägen.

I en följd av år har inflationen i Sverige varit lägre än de två procent som är målet för riksbankens penningpolitik. Först 2014, efter långvarig kritik mot att riksbanken missat målet, lade banken om penningpolitiken i expansiv riktning. Sedan 2015 ligger styrräntan under noll, och riksbanken köper stora mängder statsobligationer för att stimulera ekonomin och få fart på inflationen.

– Den expansiva penningpolitiken ger resultat, sa Henry Ohlsson, vice riksbankschef, vid LO:s årliga penningpolitiska seminarium på tisdagseftermiddagen. Sedan slutet av 2014 stiger inflationen och inflationsförväntningarna. Vi är på väg mot inflationsmålet, och penningpolitiken är huvudförklaringen till det.

Penningpolitiken har också effekt på den reella ekonomin, inte minst arbetslösheten, hävdade Henry Ohlsson. Han illustrerade med en kurva för den öppna arbetslösheten bland medlemmar i a-kassorna, det vill säga personer som är relativt etablerade på arbetsmarknaden: Den är nu nere i 2,5 procent, precis som före finanskrisen.

Men tilltron till att Riksbanken på egen hand ska klara inflationsmålet är skadad. Swedbanks chefsekonom Anna Breman pekar på att Riksbanken har haft god hjälp av en expansiv finanspolitik det senaste året, då flyktingvågen fått regeringen att släppa tyglarna.

– Vi behöver diskutera vem som ska hjälpa upp inflationen framöver: penningpolitiken eller finanspolitiken? sa Anna Breman, som undrade vad riksbanken gör om inflationsmålet trots allt inte nås. Hon pekade på att den globala ekonomin präglas av låg tillväxt och åldrande befolkningar, vilket inte gör riksbankens uppgift lättare.

LO:s chefsekonom Ola Pettersson påminde om att inflationsmålet har varit på väg att tappa sin roll som utgångspunkt för lönebildningen. Facken kommer förvisso att utgå från två procents inflation när de formulerar sina krav inför avtalsrörelsen 2017.

– Men inflationsmålet kommer att diskuteras också i den här avtalsrörelsen, och det är ett misslyckande. Den diskussionen ska vi inte behöva ha, anser Ola Pettersson.

Den tudelade arbetsmarknaden, med 15–16 procents arbetslöshet bland utrikes födda men under fem procent bland inrikes födda, kan komma att påverka lönebildningen, enligt Anna Breman.

– Det finns ett stort arbetskraftsutbud som kan hålla nere lönerna.

I morgon, onsdag, publicerar riksbanken en studie om för- och nackdelar med andra inflationsmål än det nuvarande (som uttrycks som två procents årlig ökning av konsumentprisindex, KPI). Bland alternativen finns ett målintervall för inflationen i stället för en bestämd punkt att sikta mot.

– Vi vill gärna ha en bred diskussion, säger Henry Ohlsson, som dock inte räknar med att penningpolitikens inriktning ska förändras.

Men Anna Breman är inte säker på att prisstabilitet över huvud taget ska vara målet för penningpolitiken.

– Historiskt har Sverige haft många olika penningpolitiska regimer. Ett inflationsmål är inte nödvändigtvis det bästa.

LO:s Ola Pettersson anser att den expansiva penningpolitiken har haft effekt. Han ser dock starka skäl att överväga ett högre inflationsmål än två procent.

– Men jag anser att det är riksdagens sak att besluta om det. Riksbanken ska inte formulera inflationsmålet själv.