Hur ”orealistiska flummare” tog sig till regeringsmakten

Klimatfrågan stod inte i förgrunden när folkpartisten och fredsaktivisten Per Gahrton startade Miljöpartiet på 1980-talet. Han såg framför sig ett samhälle som skulle glida isär socialt. För att lösa den utmaningen – som han menade att övriga partier inte hade svar på – krävdes en tredje kraft.

I journalisten Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra finns många nycklar för att förstå Miljöpartiet. I sin utmärkta bok beskriver hon partiets vingliga väg mot makten. Det är berättelsen om en alternativ rörelse som haft ambitionen att gå från att vara ”orealistiska flummare” – Gahrtons ord – till att övertyga väljarna om att ”det modernaste som finns är det gröna budskapet”.

Det har gått sådär. Ministerposterna är förvisso bärgade, men frågan är om Miljöpartiet numera upplevs vara ”på toppen av tidens våg”, för att citera Willy Brandt. Och, som Maggie Strömberg påpekar, ett annat parti har intagit positionen som en tredje kraft i svensk politik; ett parti som i allt väsentligt är Miljöpartiets motpol. Allt medan samhället riskerar att glida isär.