Kan vården ta Anna Odells kritik till sig?

Det finns en framgångsrik behandling av magbesvär. Reklamen i tunnelbanevagnen visar den välklädda patienten och berättar om hennes rätt att få läkemedlet eftersom ”det inte sitter mellan öronen”. Texten syftar på hur en del somatiska besvär i vården (bort)förklaras med att vara psykiska.

Fem minuter senare står jag i början av Anna Odells utställning Okänd, Kvinna 2009-349701. Den vårdkorridor jag vanligtvis uppfattar som trygg och som min främsta arena, är här kall och skrämmande. Jag förstår att jag ska fatta hur det känns för den som tvingas vara där mot sin vilja.

Anna Odell iscensatte en psykos, lik den hon många år tidigare insjuknat i och tvångsvårdats för. Hon undersöker vad som händer när patienten transformeras inför vårdgivarens blick. Att från en sekund gå från tvångsvårdad med sin historia nedskriven i journal, till att bli den som regisserar och styr berättelsen.

Det är sex år sedan Anna Odell skapade debatt i mitt liv. Jag gick på sjuksköterskeprogrammet och hade nyligen gjort min praktik på slutenvården inom psykiatrin. Jag hade trivts, men arbetet väckte också många frågor om tvång och rätten till vård. Och jag har längtat sedan dess efter att ta del Anna Odells konstprojekt. För jag anade att det skulle kunna säga mig något viktigt. Kanske var det min position som student och därmed med en uppmaning från lärare att ständigt ifrågasätta vården som fick mig att längta, i stället för att bli arg. För stora delar av vården blev just arg.

Och mycket av det som skrivits om Anna Odells verk har handlat om vårdens reaktion. Om den enorma ilska som uppvisades, känslan av att vara lurad och kränkt, påståenden om risken Anna Odell utsatte andra för. Om den polisanmälan som gjordes. Om den hatstorm som mötte henne. Om rättegången.

Jag försöker förstå den; ilskan. Konstverket i sig undersöker den också, framförallt i Rättegången och Epilog.

Flera av dem som är arga beskriver hur Anna Odell misslyckas med att avslöja vårdens missförhållanden – ingen hade något att dölja. Men ingenstans ser jag hur Anna Odell beskriver det som sitt syfte. I stället väcker hon frågor om vem som har makt att bestämma över sanningen. Hon resonerar kring att vara offer och att återta makt. Har det faktum att hon förmått att förskjuta maktbalansen gjort henne själv till förövare?

Och hon berättar om något, som i mina ögon är mycket viktigare än att avslöja vården: Vad som händer den person som av samhället uppfattas som för sjuk för att vara ensam.

På vägen hem tänker jag på att patienters rättigheter – när det handlar om sjukdomar som sitter mellan öronen – inte basuneras ut från reklamplats i kollektivtrafiken.

Jag hoppas att vi i vården kan resonera nu. Över den makt vi har, vad den gör med oss och hur den påverkas av resurser och arbetsplats­kultur. Se att den är föränderlig och kan rubbas helt ur balans.

Det tog kanske sex år att komma hit. Men jag hoppas vi är här och redo nu.

Torun Carrfors