Kollektiv kraft kräver samordning

Det där vävde jag en gång i världen, säger Birgit Augustsson som plockat ut det hon kan avvara hemma. Röda Korsets ordförande i Kristinehamn, Naeimy Blücher Johansson, tar emot. Foto: Lisa Olaison

ENGAGEMANG DEL 2. Flyktingar ska få läsa svenska. Och har många andra behov. I Värmland samordnar Röda Korset och bildningsförbunden frivilliga krafter. Alla behövs – men vem ska göra vad?

Vid järnstaketen hänger ett gäng män, röker. Ett barn ramlar i trappan och den där välbekanta tystnaden infinner sig, innan luften det drar in vänder ut i ett vrål.

På den röda tegelväggen står visarna på tjugo i tio , men klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Under ett dygn har 429 flyktingar anlänt till korridorsboendet i norra Kristinehamn. Många är trötta. De sista kom vid tretiden på natten.

Röda Korsets lokala ordförande har arbetat i byggnaden tidigare. När den tillhörde Arbetsförmedlingen var Naeimy Blücher Johansson arbetsvägledare.

Under 1990-talets Balkankrig var hon chef vid Migrationsverkets förläggning i kommunen, och tidigare granskade hon ansökningar för uppehållstillstånd på utlänningspolisen. Som pensionär vill hon göra det hon kan för att hjälpa.

Hon får glada tillrop när hon kommer på besök med den internationella katastrofhjälpssymbolen som knapp på bröstet.

”Smekmånad”, kallar pensionerade överläkaren Tedde Gyllenstedt flyktingarnas första tid efter ankomsten till Sverige.

Han är också delaktig i Röda Korsets flyktingverksamhet. Det är då de kan glädjas åt att flykten lyckades, kan pusta ut, kan ta hand om sig själva.

Det är också då de behöver fångas upp, få aktiviteter, en meningsfull sysselsättning. För efter en månad brukar de flesta få en dipp, en flyktingdepression, säger han.

Han åkte själv ut och etablerade kontakt redan första dagen. Han vet vad han pratar om, som anställd arbetade han på ett centrum för traumatisk stress i tjugo år och som pensionär håller han kurser för volontärer i att hantera människor i utsatthet och kris.

I entrén sitter några kvinnor på en bänk. Ett barn testar en sparkcykel i korridoren. Vid det låga runda bordet pustar Lina Al Yosef ut med sin familj.

En Kristinehamnsbo kommer förbi med några kassar, ser hennes dotter Wesam – fem fingrar gammal, visar hon – och drar upp en nalle och ger henne. Ett annat bart tittar storögt på.

– Engagemanget är fantastiskt nu, och behoven enorma. Men någon måste samordna, säger Naeimy Blücher Johansson.

Också hon är trött. På lördagen fick hon mejlet: Om två dagar fylls förläggningen. Nu är det onsdag och frivilliga har lämnat kläder, skor och andra saker som fyller ett halv rum.

Samordnaren på Migrationsverkets boende, Steve Clark, är också glad åt att se Röda Korsets medarbetare. I kväll är det insamling på stan, har han fått höra, och då kommer det nog mer saker.

– Gör det? Vilka håller i insamlingen? undrar Naeimy Blücher Johansson.
– Varför kommer de inte till oss, vi som har en fungerande organisation? säger Tedde Gyllenstedt.
– Jag trodde ni var samordnade, säger Steve Clark.

Han har låtit inrätta klädförrådet, mer kan han inte göra, säger han och slår ut med armarna i en avvärjande rörelse.

– Det är samma sak som att någon som fått uppehållstillstånd kommer med en flaska champagne.

Mutor, alltså. Men han har ett rum där Röda Korset kan få vara och sköta utdelningen.

Naeimy Blücher Johansson hör sig för om hur länge de kan få tillträde. Hon funderar över de insamlade drivorna som inte är Röda Korsets.

– Vi har ju vårt kupongsystem, säger hon, och håller i en blankett.

Varje flykting får en check på 300 kronor att handla för i Röda Korsets butik Kupan. På så sätt undviker de huggsexa om sakerna och alla kan få något som passar. Men hur ska de sköta det på förläggningen? Och kan de få fatt i tillräckligt med frivilliga redan till dagen efter?

Senare på kvällen står hon framför ett drygt tjugotal personer i Vuxenskolans lokaler inne i Kristinehamn. Där har Röda Korset samlat representanter för studieförbunden och för kyrkan, liksom frivilliga som vill engagera sig på något sätt.

Liknande möten har hållits i ett tiotal kommuner i Värmland och Närke, Röda Korsets region Mellan. Engagemanget ska samordnas. Att ge pengar och tid är en bra kombination, anser Naeimy Blücher Johansson.

Det kan handla om att leda grupperna i svenska och samhällsorientering, men också om att hjälpa till med insamlingar. Eller ha en cykelskola, gitarrskola, kanske en grupp med fågelskådning?

– Bara volontärernas fantasi sätter gränserna, säger Tedde Gyllenstedt , som själv bidragit på kyrkans språkkafé som hållits en gång i veckan under tre år.

Röda Korset har i Kristinehamn, som på många håll i landet, språkcaféer och språkträning i grupper. Det har bedrivits med hjälp av skänkta medel och ideella krafter. Studieförbunden har inte kunnat vända sig med sina cirklar till asylsökande, eftersom det krävs personnummer. Regeringens satsning på 30 miljoner kronor för cirklar i svenska och samhällsorientering förändrar spelplanen.

Tedde Gyllenstedt ser en del problem. Dels tycker han att det är lite märkligt att Röda Korset inte kan ta del av pengarna. Dels tycker han att det blir fyrkantigt med cirklar med max tolv personer som måste träffas regelbundet. Till Röda Korset har alla varit välkomna och ibland har det kommit upp till trettio personer.

Men studieförbunden välkomnar upplägget:

– Äntligen kan vi vända oss till asylsökanden och hjälpa dem. Vi är jätteglada för de här pengarna, säger Gudrun Caesar på Studieförbundet Vuxenskolan.

Anders Larsson från ABF berättar att förbundet tjuvstartat med svenska för flyktingar i några andra värmländska kommuner – men inte här – redan innan pengarna från regeringen kommit.

– Jag är ny på den här resan. Vi vill bedriva den här verksamheten men vi måste börja med att hitta volontärer. Vi startar nu en volontärjakt, säger han.

Och även om förutsättningarna och åsikterna är olika, har alla som samlats i föreläsningssalen den här kvällen kommit hit i förhoppning att samverka, inte konkurrera.

En del har kommit dit för att få veta hur deras engagemang bäst behövs.

– Jag är ny. Hoppas jag kan bidra med något, säger en kvinna.
– Jag tror på förändring och människans goda kraft, säger en annan.

Extra hjärtligt välkomna hälsas ungdomarna.

– Vilken enorm resurs det sitter här i dag, det här kan bli bra, om vi samverkar. Ni får välja om ni vill hjälpa ett av studieförbunden, eller Röda Korset, eller hjälpa som individer. Vi behöver alla, säger hon.

Själv har hon engagemanget från modersmjölken. Eller kanske ännu mer fadersmjölken. Mamman var sömmerska och pappan ”vanlig arbetare”. Hemmet stod alltid öppet för dem som hade det tufft.

I mötet med flyktingar får hon höra hemska berättelser, som en far som sett sin 17-åriga dotter bli mördad vid syriska gränsen. Eller en familj som var tvungna att svinga sin bebis upp på flyktbåten, och en mamma som hamnat i vattnet.

– Jag har bilderna med mig till huvudkudden.

Men hon har också fått fina vänskaper, liksom ett ”barnbarn”, som döpts till Naeimy.
Själv kör hon tills hon inte orkar längre. Sedan lägger hon av. Men än har hon kraft kvar.

– Jag ska bara sova några nätter, och ta några sovmorgnar så är jag tillbaka på banan, säger hon.