Klicka för större bild

Klicka för större bild

 

Lokala löneförhandlingar ger allt skralare resultat. På senare år har ­löneglidningen halverats. Något som bidrar till en allt ­långsammare löneökningstakt.

I veckan kom statliga Medlingsinstitutet med ny statistik som bekräftar en tydlig trend på den svenska arbetsmarknaden: Löneökningarna utöver de centrala avtalen ligger på mycket låga nivåer. Mellan 2005 och 2011 steg lönerna årligen i genomsnitt med 0,6 procent mer än vad som kan förklaras av förbundsavtalen. Därefter har motsvarande stegring legat på mellan 0,2–0,3 procent om året.

– I den rådande miljön, med allmänt låga prisökningar i ekonomin, är det inte lätt att få ut mer än de centrala avtalen ger. Men vi ska samtidigt komma ihåg att även om vi har en relativt svag nominell löneutveckling, så har löntagarna fått höga reallönelyft eftersom inflationen är låg, säger Bo Enegren, nationalekonom vid Medlingsinstitutet.

Enligt honom har löneökningstakten under de senaste åren legat ganska stabilt kring 2,5 procent. Den ofta refererade uppgången under fjolåret var resultatet av en statistisk synvilla, i form av en ovanligt stor urvalseffekt som lyfte de uppmätta löneökningarna med 0,3 procent. Hittills i år syns i stället tecken på en mindre avmattning. Eftersom de avtalsmässiga lönelyften ligger aningen över föregående års nivåer, så förklaras fallet av närmast obefintlig löneglidning.

– De officiella prognoserna från Konjunkturinstitutet och Riksbanken som räknar med lönehöjningar i trakterna kring 3 procent framstår som höga. Årets löneökningar blir troligen lägre, säger Bo Enegren.

Att löneutfallen ligger lägre än förväntat bekräftas av Åsa Olli Segendorf, chef för arbetsmarknadsenheten på Konjunkturinstitutet. segendorfcitat

– Vi är förvånade över de låga utfallen, och vi vet inte riktigt vad vi ska tro om dem. Det är framförallt den svaga konjunkturen som förklarar att lönerna inte tagit fart. Företagen har svårt att höja sina priser i den hårda internationella konkurrensen, säger hon.

Prognoschefen på SEB, Håkan Frisén, beskriver oväntat svag löneutveckling som något av en internationell trend.

frisencitat– Vi ser en liknande utveckling på andra håll. Arbetsmarknadsläget förbättras, men lönerna tar inte fart. Det kan hänga samman med konkurrensläget och att arbetstagarna blivit mer defensiva. Sedan spelar den på många håll låga inflationen en roll. Det är lättare att vara nöjd med låga nominella ökningar om reallönen ändå stiger, säger Håkan Frisén.

LO-ekonomen Mats Morin framhåller vinstutvecklingen i det svenska näringslivet som en faktor bakom den svaga löneglidningen.

– Givet den låga räntan är vinstläget fortfarande skapligt, men vinsterna har gått ned. Lägre vinster innebär att utrymmet för att få ut mer än avtalen blivit begränsat. Löneglidningen fyller ofta på om det finns löneutrymme kvar, men denna gång så har de centrala löne­ökningarna varit ganska välanpassade till utrymmet, säger Mats Morin.

På frågan om långsammare löneglidning bäddar för högre centrala lönelyft i den kommande avtalsrörelsen slår LO-ekonomen an en diplomatisk linje.

– Det där är en avvägning som avtalsparterna måste göra. Företagen brukar föredra mer på lokal nivå, och facken mer i de centrala avtalen. Så det lär bli en traditionell dragkamp och hur den slutar återstår att se, säger Mats Morin.