Britt-Marie Andersson. Foto: Robin Haldert

Britt-Marie Andersson. Foto: Robin Haldert

Upp och ner. Upp och ner. Några timmar på natten är hissen Britt-Marie Anderssons bästa vän. Även om hon är i väldigt god form för sina 66 år känns knäna av ibland om det blir för mycket trappspring.

– I det här trapphuset har de så fina växter.

Klockan är 03.15 och rundan i Sundby­berg, för att dela ut morgontidningarna, har nyligen börjat. Britt-Marie Andersson är utbildad hortonom men gav upp växtriket för tidningsvärlden i början av 90-talet.

– När mina barn var små ville jag hellre kunna tillbringa dagarna med dem så jag sa upp mig från min lärartjänst på en trädgårdsskola.

I höst fyller hon 67 och planerar att gå i pension. Men hon skulle gärna arbeta ett tag till, om det inte vore för huset i Uppsala och att hennes man redan pensionerat sig.

– Jag kommer att sakna alla arbetskamrater. När jag började som tidningsbud var det nästan bara svenskar som arbetade och ingen hälsade. Nu är det roligare att jobba, det har blivit mer internationellt.

Mellan våningarna i ytterligare ett bostadshus berättar hon om kollegorna som kommer från hela världen. Många är masterstudenter, några är forskare på Karolinska Institutet i Solna och drygar ut sina stipendier med extrajobb.

– Jag har arbetat ihop med männi­skor med alla yrken, läkare, cancerforskare och till och med en imam.

Britt-Marie Andersson är ansvarig för filialen i Sundbyberg som huserar i post- och logistikföretaget Brings lokaler. Strax före midnatt varje kväll börjar hennes arbetspass. Ett par timmar senare har budbilarna med Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Dagens Industri anlänt.

I sin handdator stämmer hon och övriga tidningsbuden av hur många tidningar de ska ha med sig för sina respektive distrikt. De tar även med sig tidskrifter som kunderna prenumererar på.

– Varje år minskar antalet morgontidningar med 10 procent så vi får allt mer andra produkter att dela ut. Nu finns det till exempel brödprenumerationer, vi lämnar nybakat bröd vid dörrarna.

Förutom kollegerna är det vardagsmotionen som skänker glädje under jobbnätterna. Och gryningen på sommaren.

Men vad är sämst då? undrar jag.

– Arbetstiden. Den kommer jag verkligen inte att sakna.

Klicka på tidslinjen för att se den i större format.

Klicka på tidslinjen för att se den i större format.