Tessa Thompson i Dear White People.

Tessa Thompson i Dear White People.

Med den amerikanska satirfilmen Dear White People vill regissören Justin Simien visa vad det innebär att leva i skuggan av historien. Slaveriet är avskaffat och USA har en svart president. Men minnet finns ändå ständigt närvarande.

Vi får följa fyra svarta studenter och deras vardag i en vit överklassmiljö på ett ansett universitet. Under den polerade ytan släpar historiens trådar.

Direkt rasism är en sak. Men detta kollektiva minne är betydligt svårare att värja sig mot och formulera ett motstånd kring. Trots att alla studenter till synes har samma förutsättningar i skolbänken är de sociala villkoren väsensskilda.

När en del vita studenter skryter om sin anrika familjehistoria på universitetet där generationer har examinerats och gått vidare till toppjobb så ser svarta studenter något annat. När de blickar tillbaka i tiden ser de slaveriet i familjen.

Simiens har låtit de fyra karaktärerna vara komplexa och ovanligt vanliga på ett sätt som svarta sällan får vara i filmvärlden, vilket han också har uttalat som en ambition med filmen. Dear white people rör vid en ambivalens som många svenska antirasister säkert känner igen sig i. Den senaste tidens debatt om identitetspolitik på kultursidorna har delvis handlat om detta. Å ena sidan finns kulturskribenter som påminner om att vi har en kulturminister som är svart och att svarta därmed inte står utanför makten. Å andra sidan kämpar ett gäng rasifierade mot en rasism som inte alltid är synlig och därmed inte heller alltid så begriplig för den som inte drabbas.

Rasifierade blir ofta beskyllda för att ta fokus från de verkligt viktiga frågorna, som ekonomisk jämlikhet och strukturella problem. Men att också prata om den mer subtila rasismen och varför den hämmar en socialt och själsligt utgör ingen motsättning.

En av studenterna, Samantha ”Sam” White, är ett slags ung Angela Davis som ständigt är i uppror. Men hon gör det delvis på bekostnad av sig själv. Hon är en filmstudent som i smyg älskar Ingmar Bergman. Utåt säger hon dock alltid att det är Spike Lee som är hennes favoritregissör.

En annan student vid namn Coco gör det omvända. Hon vill smälta in och bli accepterad till den grad att hon aktivt distanserar sig från allt som kan uppfattas som en afroamerikansk kulturyttring.

Trots att de har valt olika taktiker är båda lika ofria. Ingen av dem kan uppträda neutralt eller med en avslappnad omedvetenhet. Båda förhåller sig till de förväntningar och fördomar som finns mot svarta. Båda förhåller sig till den långa historien av rasism.

Somar al Naher

film

dwp poster

Dear White People

Regi: Justin Simien

I rollerna: Tyler James Williams, Tessa Thompson, Kyle Gallner m fl