Den svenska modellen är död.
De anställda har förlorat kampen om vem som ska få njuta det som produceras. I stället har storföretagen tagit hem storslam och en allt större del av vinsten.
Och något ännu värre:
De anställda är nu också på väg att förlora sin sista möjlighet att påverka samhället när storföretagen kräver inflytande över demokratiska beslut.
Ungefär så kan man sammanfatta problembeskrivningen i den senaste rapporten från LO:s projekt om full sysselsättning och solidarisk lönepolitik.
Med breda penslar målar rapportförfattarna samtiden, och samtiden låter sig tyvärr inte skildras särskilt positiv när det gäller fackligt och parlamentariskt inflytande.
Från borgerligt håll har det i kölvattnet av Folkpartiets och Centerns lönesänkarpolitik hittills mest jublats över att fackets makt har minskat.
Men det som händer nu är att politikerna själva får minskat inflytande.
Dagens maktförskjutning måste därför upp på bordet, om inte annat som ett försvar för demokratin.
Rapporten utgår från en ganska välgrundad förmodan att styrkeförhållandena på arbetsmarknaden ändrades i takt med globaliseringen.
Förr, fram till 1990-talet ungefär, var styrkeförhållandena någorlunda jämna. Facken hade mer att säga till om och fackens medlemmar kunde dessutom rösta på politiker som hade möjligheter att föra deras talan i Sveriges riksdag.
Men allt detta har ändrats.
Facken förlorade delar av sitt inflytande när storföretag globalt kunde öka lönepressen nedåt.
De demokratiska institutionerna är på samma sätt på väg att förlora sitt inflytande när storföretagen nu kräver ökad beslutsrätt genom handelsavtal.
Kärnan i dagens handelsavtal, till exempel i handelsavtalet TTIP som just nu förhandlas mellan USA och EU, är att företag ska kunna stoppa demokratiska beslut som ändrar företagandets villkor.
Företagen vill helt enkelt in i de folkvalda parlamentens ställe och diktera hur beslut ska se ut för att skydda företagens investeringar.
För de anställda är ett motsvarande system otänkbart. Ingen anställd kan till exempel stämma en regering som sänker a-kassan med argumentet att regeringen ändrar förutsättningarna för försäljning av arbete.
Det här formar som sagt ingen speciellt munter bild. Facklig och demokratisk makt är på väg att avvecklas, något som inte ens den främsta masochist eller folkpartist i grunden kan tycka vara bra.
Så vad finns då att sätta emot?
Att facken skulle gå samman i en världsomspännande facklig kamp kan vi glömma. Hur berättigat det än är finns inte tillräckliga förutsättningar.
Men kanske gömmer det sig en liten möjlighet att komma en bit på vägen mot större internationellt samarbete i ett av de förslag som presenteras i den nya LO-rapporten.
Förslaget är att arbetstagare och arbetsgivare ska gå samman, kanske regionalt i Nordeuropa, för att avsluta den nedåtgående spiralen av lönekonkurrens och i stället tillåta rimligt höga löner för att få i gång konsumtion och ekonomi.
Det här är alltså en variant av den svenska modellen med samförståndslösningar. En ny exporterad variant.
Även om de svenska arbetsgivarnas intresse för en sådan lösning i dagsläget är stendött måste även de så småningom förstå att verksamheten gynnas av att folk har råd att köpa det företagen producerar.
I detta sammanhang kan det inte nog understrykas hur viktigt det är för LO-förbunden att hålla uppe lägstalöner och ingångslöner.
Om dagens ekonomiska kaos ska kunna lösas genom denna typ av internationella partsöverenskommelser så förutsätter det dock att alla inskränkningar i demokratin genom nya handelsavtal stoppas.
