Barn-tv Trolltider, Fem myror är fler än fyra elefanter och Vilse i pannkakan. De bästa barnprogrammen som någonsin gjorts, hävdar många som var barn på 1970-talet. I en ny bok på Karneval förlag beskrivs vad som anses ha varit en guldålder i svensk barnkultur. Men alla håller inte med.

Filmvetaren Malena Janson är aktuell med boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen, om 1970-talet, barnkulturens ”guldålder” i Sverige. Sveriges television hade just gått från en kanal till två, och det fanns mycket utrymme i etern, tid som bland annat lades på barnprogram.

De fick en rejäl budget och det fanns gott om 1968-själar som ville vara med och testa gränserna för vad som kunde göras med barnkultur. Programmen var galna, surrealistiska och utmanande och uppvisade en enorm variation i form och innehåll. De litade dessutom på barnens förmåga, berättar Malena Janson, som är skeptisk till den paradoxala synen på barn som råder idag.

– Å ena sidan finns det en övertro på barns kompetens, de ses som små minivuxna. Samtidigt är många föräldrar väldigt överbeskyddande. Det gäller inte minst kulturen, där det visas mycket underhållningsvåld medan man skyggar från allt verkligt våld, fysiskt och psykiskt, som ju är en del av många barns vardag och som behöver bearbetas via exempelvis kultur.

På sjuttiotalet fanns en djupare tilltro till barns kompetens och förmåga att ta till sig kultur, anser hon. Hon tycker att kulturen idag är mer slätstruken och likformig.

– Tidigare fanns en större tilltro att tv och film var ”riktig” kultur och hade kraft att förändra samhället och individen. Barnprogrammen var både demokrativerktyg och konstupplevelse. I dag tittar inte barn och vuxna på tv tillsammans på samma sätt utan Barnkanalen används i stor utsträckning som barnvakt. Då blir man fegare.

Hon menar att det finns en slags ungdomskult idag, där idealet är att vara 17-18 år. Det syns i att många av programledarna försöker vara ”kompis” med tittarna, snarare än en ”extravuxen”.

– Vuxenansvaret har försvunnit litegrann. Förr pratade man mycket om ett kollektivt vuxenansvar för alla barn i samhället och om en ”generationsplikt”; att de vuxna hade ansvar att föra vidare sin kunskap till barnen. I dag vågar man inte vara vuxen på samma sätt.

En annan faktor tror hon är den ändrade mediesituationen, där SVT konkurrerar med kommersiella kanaler. De har försökt möta konkurrensen genom att efterlikna de andra, och vågar inte ta ut svängarna.

Om Malena fick bestämma skulle SVT inte längre ha en egen barnkanal med tretton timmars skval och en timmes kvalitet per dag, utan satsa alla pengar på en eller ett par timmar om dagen på de vanliga kanalerna. På så vis skulle statusen höjas och det skulle finnas en högre budget att göra riktigt bra program.

– Jag skulle vilja se fler bra program som stillar barns nyfikenhet på livet och världen, både dramatik och faktaprogram. Även om tekniken har ändrats, har ju inte människans DNA och filosofiska undringar förändrats. Det är samma frågor som barn tänker på, i dag som då.

När jag frågar vad hon tycker om årets julkalender skräder hon inte orden. Till skillnad från förra årets julkalender, Barna Hedenhös uppfinner julen, saknar Piratskattens hemlighet hjärta.

– Jag tycker att serien är tillgjord och populistisk. Jag får en känsla av att upphovsmakarna försökt pricka av allt som barn gillar: pirater, fantasy, tokiga skurkar och fjantiga föräldrar. Det roar kanske, men berör inte. Historien saknar äkthet.

Safa Safiyari, chef och programbeställare på Barnkanalen tycker att kritiken är onyanserad. Han pekar på exempelvis nyhetsprogrammet Lilla Aktuellt för större barn, som han anser håller mycket hög kvalitet. Dock konstaterar han att det är svårare att göra relevanta program ju äldre barnen blir, då deras perspektiv på omvärlden ändras och de har mer tillgång till information. Han kontrar Malenas kritik med att det faktiskt finns större mångfald bland programmen idag, även om det är på ett annat sätt än på sjuttiotalet.

– På sjuttiotalet gjordes de flesta programmen från Stockholm och speglade en storstadsmiljö. I dag gör vi program över hela landet, och det speglar helt andra verkligheter.

På sjuttiotalet fanns inte heller någon daglig nyhetsutgivning för barn, konstaterar han.

– Delaktigheten från barn har också ökat, mycket tack vare tekniken. De kan maila, skriva på Instagram och vi har flera program där barn är programledare och en del av programmet, säger Safa Safiyari.

Skribenten Jenny Maria Nilsson debatterar ofta barnkulturfrågor. Hon är skeptisk till behovet av barns digitala delaktighet.

– Jag tror att vi lite överskattar interaktionen med barn. Att titta på Fem myror är ingen passiv verksamhet bara för att man inte kan sms:a in eller att det finns en hashtag. Barnet tänker ju på det aktivt, om det är ett bra program.

Samtidigt idealiserar hon inte sjuttio­talets program – hon själv var otrygg som barn och kände sig rädd för flera program, som Vilse i Pannkakan. Men hon saknar de ”extremt fantasifulla” programmen som var vanligare förr, som Den vita stenen, eller Narnia.

– Jag älskar program som skapar en annan värld där vad som helst ska hända. Vampyrböckerna i dag har den tendensen, men de är mer för unga vuxna. Jag skulle vilja se fler program som var väldigt lekfulla och fantasifulla, men samtidigt hade en kvalitativ berättelse.

Jag frågar henne om hon tror att det säger något om vår kultur, att vi håller oss till det realistiska. Att det program som Barnkanalen är mest stolt över är ett nyhetsprogram, inte ett abstrakt eller humoristiskt program som öppnar upp nya tankar, utanför det etablerade.

Finns det en politisk potential i att skapa andra världar?

– Det tror jag är en viktig poäng. Fantasi, litteratur och konst är ju samhällsomstörtande. Det är ju därför totalitära partier bara gillar den tillrättalagda konsten som går en massa ärenden. Den andra sortens konst är ju fri. I det blir den revolutionär.

Ida Therén

Fakta

Malena-Janson-FRAMSIDA BOK När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen Malena Janson Karneval förlag   Malena Janson Malena Janson är kulturjournalist och samordnare för barn- och ungdomsfilm på Svenska Filminstitutet. 2007 doktorerade hon på en avhandling i filmvetenskap om svensk barnfilm.