När Ella Niia efter nio avgår som Hotell- och restaurangfackets ordförande i helgen lämnar hon över ett decimerat förbund. Men en orörd strejkkassa. Den kan behövas, tror hon.

”Mot godare tider” var temat när Hotell- och restaurangfacket samlades till kongress i Upplands Väsby i maj 2005. Ella Niia, som hade varit avtalssekreterare, valdes till ny ordförande.

Då hade förbundet närmare 60 000 medlemmar, i dag runt 30 000. Detta i en bransch som växer och i dag sysselsätter 160 000.

Då hade kafébiträden, receptionister och hotellstäderskor bland de lägsta lönerna på arbetsmarknaden. Nio år senare ligger de kvar i bottenskiktet.

Tiderna blev inte så goda. Men det vore knappast rättvist att lasta ordföranden för motgångarna.

När Alliansregeringen slopade den solidariska finansieringen av a-kassan drabbades HRF hårdare än något annat förbund.

– Som mest fick medlemmarna betala 740 kronor i månaden för att vara med i a-kassan och facket, säger Ella Niia. Ibland har jag stått i postrummet på förbundskontoret och läst breven med begäran om utträde. ”Jag har inte råd”, är den vanliga motiveringen.

Medlemsraset har satt hård press på förbundets ekonomi.

– 2008 tvingades vi säga upp omkring 15 ombudsmän och assistenter runt om i landet, säger Ella Niia. Det var … fruktansvärt. Arbetslösheten var hög, jag visste att det skulle bli svårt för före detta ombudsmän att hitta nya jobb.

EllacitatInte bara arbetslöshetsavgiften slog hårt mot HRF. I en bransch där tillfälliga och osäkra anställningar redan var ett problem har den nya anställningsformen ”allmän visstid” gjort ont värre. Med sin bakgrund som förbundsjurist, först vid LO och sedan i Hotell- och restaurangfacket, ser Ella Niia hur den undergräver lagen om anställningsskydd på punkt efter punkt. I dag är nästan varannan anställning i branschen på visstid, och 53 procent jobbar deltid.

Med så starka krafter emot sig har facket haft dåliga förutsättningar för att förhandla fram bättre löner och anställningsvillkor. HRF:s avtal bygger på en lägsta lön för nyanställda som gäller tills man har sex års erfarenhet.

– Med många visstidsanställda och stor omsättning på personal kommer nya anställda hela tiden in på den lägsta lönen, säger Ella Niia.

Minimilönen är vad en stor del av medlemmarna får i praktiken. I avtalsförhandlingarna har fackets främsta krav därför varit att avtalets lägsta löner ska höjas lika mycket som de utgående lönerna i stort. Och att så mycket som möjligt av löneökningen, helst hela, ska riktas till alla anställda.

Men HRF har fått vika sig för arbetsgivarnas krav om att en större del av löneökningarna ska fördelas individuellt, i förhandlingar ute på arbetsplatserna. Samtidigt har avtalets minimilöner höjts mindre än de utgående lönerna.

– Resultatet har blivit att vi inte får ut hela den löneökning vi har förhandlat fram centralt, säger Ella Niia. 2013 fick vi ut 76 procent av det utrymme för löneökningar som vi och arbetsgivarna kommit överens om.

Både 2011 och 2012 varslade HRF om strejk, men backade i sista stund. I samtal med Arbetet har medlemmar uttryckt besvikelse över det. Ella Niia förstår dem.

– Många klarar sig inte på sin lön. Då är det förstås svårt att bara hälften av avtalets löneökning är generell, alltså garanterad för alla.

– Men lokal lönesättning var ett starkt arbetsgivarkrav. Vi bedömde att det var svårt att strejka för hundra procent centralt bestämda löneökningar. Jag tror inte att vi skulle ha fått ett sådant medlarbud.

– Vi måste väga olika delar av avtalet mot varandra. Vi har bland annat fått bättre skrivningar om behovsanställningar och schemaläggning.

Sedan Ella Niia började städa, bädda och plocka disk på Hotell Gammelgården i Björkliden 1975 har branschen förändrats radikalt.

– På den tiden kunde de som jobbade eftermiddag stänga en stund för att äta middag med gästerna. Det var väldigt trevligt.

– Som ordförande har jag varit ute och städat på olika hotell för att se hur medlemmarna har det – och blivit chockad. De tar alvedon för att orka. Arbetsplatserna har slimmats så att det inte finns tid för att göra ett bra jobb.

Det försämrade klimatet på arbetsplatserna har på sätt och vis sin motsvarighet i relationerna mellan HRF och arbetsgivarorganisationen Visita. I avtalsrörelsen 2012 ville Visita kalla in medlarna redan från början.

– De respekterade inte oss som förhandlingspart, säger Ella Niia, som jämför med när arbetsgivarna leddes av vd:n Mats Hulth och ordföranden Ulf Adelsohn. Då fanns ”ett fantastiskt bra samarbete”, som bland annat ledde fram till att parterna bildade en gemensam fond för forskning och utveckling.

– Varje bransch med självaktning ska ha forskningsverksamhet, säger Ella Niia. Den borgerliga regeringen pumpade in skattepengar i besöksnäringen. Vi tycker att den ska gå runt själv.

”Gått runt” har HRF faktiskt gjort under Ella Niias ordförandeskap. Visserligen har medlemsintäkterna krympt, och länge varit lägre än förbundets kostnader. Men det underskottet – totalt 131 miljoner kronor för perioden 2005–2013 – har med råge täckts av överskott från förbundets kapitalförvaltning.

– Det känns bra att vi har klarat förbundets ekonomi genom de här åren, säger Ella Niia. Strejkkassan är helt intakt. Och den kan behövas. Avtalsrörelserna framöver kommer inte att bli lättare.

Mårten Martos Nilsson

Sagt om Ella Niia

”Under de fyra och ett halvt år jag har varit med har jag sett en härlig utveckling av vår samverkan. Ett resultat av den är det senaste avtalet, som vi slöt 15 dagar innan det gamla löpte ut. Ella är en positiv person, varm och vänlig. Hon ser potentialen i vår bransch att skapa arbetstillfällen i hela Sverige.”

Eva Östling, vd för Visita

”Hon har inte jobbat så mycket praktiskt i branschen. När hon pratar om de olika yrkena blir det från ett ovanifrånperspektiv, eller utifrånperspektiv. Till det positiva hör att hon sätter medlemmarna främst.”

Fackligt aktiv medlem med insyn i förbundet

Ella Niia

• Jurist i grunden • Började som säsongsanställd på hotell i Björkliden 1975. • Tog jurist­examen 1988. Förbunds­jurist vid LO 1988–1994. • Till HRF 1994, först som förbunds­jurist, därefter som avtalssekreterare 2001–2005. • Förbundsordförande 2005–2014. • Ska arbeta kvar inom HRF till 30 juni 2015. Då blir hon 60 år och kan gå i pension. ”Ja, jag är privilegierad. Lite jobbigt att tala med medlemmarna om det.”