Naomi Kleins senaste bok ger visst hopp. Foto: Ed Kashi

Naomi Kleins senaste bok ger visst hopp. Foto: Ed Kashi

Medan jag plöjer Naomi Kleins nya bok om klimatet pryds spårvagnar och bussar av den statliga kampanjen ”72 timmar”, om att vi bör bereda oss på att klara tre dygn i en katastrofsituation utan hjälp från myndigheterna. En påminnelse om superstormar, jättebränder och översvämningar i vår trygga vardag.

På bara ett par decennier har klimatfrågan förvandlats från ett hanterligt problem till en global överlevnadskris som kräver omställning i ett tempo och en omfattning av aldrig skådat slag. Och det av samma generation som, trots FN:s klimatkonvention från 1992 som lovade att stoppa klimatförändringen, låtit utsläppen öka med två tredjedelar.

Kleins bok är lysande. Inte för att hon presenterar några nya fakta – det har vi sedan länge mer än tillräckligt av. Hon är inte heller den första att visa på sambandet mellan kapitalismens drivkrafter och dess oförmåga till hållbarhet – utan för att hon skriver om detta vårt blytunga läge på ett uthärdligt, ja, till och med hoppingivande sätt.

I en nyckelscen besöker Naomi Klein en enorm forskarkonferens där en ung professor drar till sig uppmärksamhet med föredraget ”Är jorden körd?”. När han, pressad att rensa ut allt fackspråk, besvarar sin fråga med ett ”troligen”, lägger han ändå till en reservation. För bland alla kurvor och ekvationer finns det en enda parameter som han menar kan leda utvecklingen åt ett annat håll: motståndet. Och det är motståndet som är bokens kärna.

I kontrast till alla absurda klimatförnekare, bakbundna politiker, önsketänkande tekniker och uppköpta miljölobbyister Klein möter, tar hon oss med på en långresa i Blockadia. Det är ett världsomspännande nät av platser där motståndet växer: från Ecuadors djungler, över Nigers oljedelta och den kanadensiska vildmarken till Greklands landsbygd.

Klimatkrisen har valt att presentera sig vid en sällsynt illa vald tidpunkt, menar Klein. Dels för att de åtgärder som behövs för att stoppa den – statliga ingripanden, regleringar och investeringar – går totalt på tvärs med den avreglering, privatisering och marknadsstyrning som utgör grundpelarna i den förhärskande nyliberala trosbekännelsen. Men också för att samma nyliberala offensiv på djupet skadat självförtroendet och tron på förmågan till kollektiv handling hos oss som kan utgöra det nödvändiga motståndet.

Det hopp Klein ändå förmår förmedla ligger i att denna mänsklighetens viktigaste strid inte behöver uppfinna en ny motståndsrörelse. Den finns redan i urbefolkningars och bönders kamp för sin jord, i mobiliseringarna mot nedskärningar i Europa och, inte minst, i den dagliga fackliga kampen jorden runt. Rörelsen är livaktig, dess delar behöver bara finna varandra.

När historiens största klimatdemonstration hölls i New York nyligen var Naomi Klein ett av dragplåstren. Om This Changes Everything lyckas med att ge en ny skjuts åt den rörelse som tappade styrfart efter klimatmötet i Köpenhamn 2009 har hon skrivit årets viktigaste bok.

Lars Henriksson

FACKBOK

kleinbok This Changes Everything: Capitalism vs. the Climate Naomi Klein Simon & Schuster