Långt från Jordbro är sjunde installationen i Rainer Hartlebs dokumentära evighetsprojekt som började med Barnen från Jordbro (1982). I föregångaren Alla mår bra (2006) visade Hartleb att livet är dynamiskt och att fördomar som väntar på att bli bekräftade sällan blir det. Men alla mår inte lika bra den här gången. Faktum är att några av barnen som Hartleb följt sedan 70-talet har dött, och fokus läggs på Jordbrobarnens egna barn, som spridits för vinden.

Någon har flyttat till Australien och blivit ihop med en brasse, någon har försonats med sin mamma efter en emouppväxt. Arkivmaterialet från 70- till 00-tal (jävlar vad folk såg gamla ut förr i tiden) varvas med nyinspelade intervjuer där ungarna filosoferar över föräldrarnas och sina egna liv.

Mest gripande är det när Rogers son berättar hur farsan följde med honom till Gothia Cup, trots att han knappt kunde stå på grund av cancern.

Jag såg nyligen Richard Linklaters Boyhood, en spelfilm på gränsen till dokumentär, som tagit en Texaspojkes halva liv att spela in. Linklater använde samma långsiktiga metod men låg ändå inte i närheten av Hartlebs volymer av material.

En liten insikt i jämförelsen är ändå att allas liv helt enkelt inte är lika intressanta. Det är i alla fall svårt att hitta en röd tråd i Långt från Jordbro, och alla fikasessioner ackompanjerade av Månskenssonaten gör att man gärna nickar till ett par gånger under de två långa timmarna.

Kristoffer Viita

DOKUMENTÄRFILM

Långt från Jordbro Regi: Rainer Hartleb Visas på Folkets bio