Här struntade varannan i valet

Varför väljer så många i de ­invandrartäta förorterna att inte rösta? Arbetets Esref Okumus åkte till ­Rinkeby och mötte ­likgiltighet, engagemang – och ilska.

Rinkeby torg, en tidig morgon några dagar efter valet. Torgets frukthandlare Mustafa Hadi håller på att ställa fram sina lådor och caféet intill är nästan fullsatt trots att klockan inte är mer än nio.

Nästan varannan väljare i Rinkeby, eller 44 procent, valde bort valet. Det går att dra många slutsatser från valresultatet och röstfördelningen i Rinkeby, en av Stockholms mest invandrartäta förorter. En är att de rödgröna partierna inte bara blev största vinnare här, utan också största förlorare, med tanke på att soffliggarna med största sannolikhet hade röstat på dem om de hade rest sig ur soffan.

Socialdemokraterna fick nämligen över 70 procent av rösterna och de rödgröna tillsammans nästan 90 procent i det valdistrikt i Rinkeby som hade lägst valdeltagande. (Mer om röstfördelningen här.)

Många Rinkebybor är flyktingar som skulle kunna gå i döden för rösträtten i sina forna hemländer. Har röstandet fått en annan innebörd i det nya landet? Och varför avstår så många invandrare från möjligheten att rösta bort ett invandrarfientligt parti som SD?

Frukthandlaren Mustafa Hadi gestikulerar livligt när han visar upp rader av färska kryddor, placerade mellan svenska bär och randiga jättemeloner från Turkiet. En kavalkad av färger som gör hans fruktstånd till det vackraste och största i hela Stockholm, enligt honom själv.

Han berättar att han efter många år på torget kan känna ortens puls i sin hand. Han vet vilka som gör vad och vilka som gått sysslolösa i många, många år.

– Jag tror inte på valmyndighetens siffror, säger han. Rinkeby kan inte ha så många skolkare, det måste ha skett ett misstag. Kanske har man räknat med alla flyktingar som inte har rösträtt.

Chefen på torgets café avråder mig från att ställa några frågor alls till gästerna – alla män och nästan alla somalier och eritreaner.

– Ingen av dem har röstat, de struntar i vilket parti som vinner, och jag förstår dem. De kommer inte att få något jobb ändå. Och får de något är det ett skitjobb som svenskarna inte vill ha.

Själv säger hon att hon självklart röstat, men vill varken ha sitt namn eller sin bild i tidningen. Hon blir dock genast mycket vänligare och bjuder på en kopp kaffe när jag börjar prata turkiska. Det är för min eget bästa som jag ska låta bli att prata politik med cafégästerna, försäkrar hon.

– En del kan bli så provocerade att de kan slå ner dig eller rycka ifrån dig din kamera.

De flesta som Arbetet talar med säger vänligt att de inte har lust att prata politik. En del skyndar vidare med en fientlig blick och utan att säga ett ord.

En mycket upprörd medelålders man i vit skjorta och mörk kostym stannar till, lägger handen på min axel och undrar hur jag kan ta mig rätten att ”fråga ut” Rinkebyborna. Jag som med all säkerhet kommer från värmen någonstans i innerstaden.

Det är i och för sig sant. Uppenbarligen har jag dessutom ett jobb, till skillnad från många Rinkebybor som aldrig haft ett vanligt jobb.

– Hur är det med dig själv, har du ett jobb, och har du röstat? frågar jag försiktigt.

– Du har inget med det att göra, svarar han ilsket och går sin väg.

Han är inte den ende som reagerar med ilska och misstänksamhet på Arbetets frågor, som om jag var en slags förrädare. På 1980-talet, då jag bodde i Rinkeby en kortare period, är jag övertygad om att jag skulle ha setts som en förebild, en hjälte som gjort en lyckad klassresa.

Efteråt förstår jag att jag inte hängt med utvecklingen från hjälte till förrädare. Kanske är det ett pris man får betala, en sorglig baksida av den så kallade klassresan.

En del vägrar tro på statistiken eller hävdar att vallokalerna stängde alldeles för tidigt. Men de flesta som svarar på Arbetets frågor skyller det låga valdeltagandet på politikerna. Bara en person, en 57-årig förtidspensionär, erkänner att han inte har röstat, och att det var en medveten handling från hans sida.

– Alla politiker struntar i oss, och jag struntar i dem, säger han.

Abdi Aziz, ordförande för föreningen Folkets info, som sprider samhällsnyttig information som Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens regler, berättar att inga partiledare eller toppolitiker kom till Rinkeby för att prata med folk eller hålla valtal på torget under hela valrörelsen.

– I bästa fall kommer politikerna hit vart fjärde år och sedan ser man inte röken av dem.

Socialarbetaren och konstnären Beate Lindberg är aktiv i MP och sitter i stadsdelsnämnden Rinkeby-Kista. Hon har tjuvlyssnat på samtalet och hon instämmer i allt.

– Bara vi och S hade egna valstugor här på torget, berättar hon. Det är politikernas ansvar att finnas på plats, särskilt där det finns många som inte kan ta till sig info på annat sätt.

Nu ansluter också hennes kompis Kenneth Seremet till diskussionen. Han driver Radio Rinkeby vid sidan av jobbet som konsult.

– Jag förstår ingenting, säger han. Hur mycket kan en friggebod kosta egentligen?

Kenneth Seremet är inte alls förvånad över det låga valdeltagandet. Han säger att Rinkeby är en stadsdel där det mesta är nedmonterat och där cirka en tredjedel av människorna går arbetslösa.

– Bara för att människor flyr från en diktatur till en demokrati betyder det inte att de vet vad demokrati är för något. Varför skulle folk helt plötsligt börja agera demokratiskt i Rinkeby när de inte haft någon demokratisk tradition i sina hemländer på tusen år?

Också han tycker att politikerna varit usla på att ta kontakt med väljarna i Rinkeby. De få som besökte området under valrörelsen talade samma svenska som de talar i de rikare stadsdelarna.

– Här är vi 175 nationaliteter som pratar 77 språk på en yta som inte är större än sju kvadratkilometer.

Partierna borde gå ut med information på lättare svenska och på åtminstone de tre-fyra största språken, anser han. Det klarar inte tjänstemännen av.

– De orkar inte riktigt stånga sig igenom alla vardagsproblem med jobb och bostad för att komma fram till att diskutera demokrati.

Kenneth Seremet tror säkert att de flesta väljare i Rinkeby känner till SD, men frågan är om de tror på att de kan göra skillnad genom sin röst.

– Hos många finns en grundmurad rädsla för all slags kontakt med det offentliga. Vi pratar om traumatiserade människor som måste känna att de får kritisera stadsdelskontoret, och att det inte är farligt att göra det.

Efter att ha pratat med ungefär tjugo Rinkebybor är bilden jag får väldigt blandad. En del verkar ha fastnat i ett ”vi-och-dom”-tänkande och struntar i att rösta som ett slags protest, medan andra är mest förbannade, på ”valskolkarna”, eller på politikerna och medierna.

Klockan är snart fyra på Rinkeby torg. Mustafa Hadi slår ihop alla halvtomma korgar och flyttar över melonerna till en och samma låda. När det gäller valresultatet råder det ingen oordning i hans huvud.

– Du får ursäkta mig kompis, jag tror inte på din statistik, säger han med ett brett leende.

Läs också:

• • Varför väljer så många bort valet?
• • När få röstar, röstar många på S
• • Rosengård fick fler att rösta