Makten finns inte alltid där du tror

Kanske känner du väldig sorg över Sverigedemokraternas framgång i framför allt riksdagsvalet. Kanske känner du sprudlande glädje.

Kanske känner du väldig sorg över Feministiskt initiativs fall i framför allt riksdagsvalet. Kanske känner du lättnad.

Oavsett vilket har det varit de här två partierna som bäst fångat våra känslor. För trots att de etablerade partierna säger sig valarbeta bland verklighetens folk förblir de – framför allt de två stora (kan de fortfarande kallas det?) – forum för de redan infödda i respektive rörelse. MUF eller SSU spelar mindre roll. Två inavlade därifrån kommer alltid att förstå varand­ra bättre än en arbetslös från förorten/småstaden utan kulturellt kapital. Oavsett om hen har så kallad utländsk bakgrund eller ej.

Så kanske kan du som ville se renodlade feminister i riksdagen känna viss tröst i att det inte alltid är i ett parlament makt formas och utövas. Särskilt inte sådan makt som får etablerade politiker att sparka rådgivare, pr-folk och andra strateger eller i desperation skrika: De är (de lika väletablerade) journalisternas fel! Vi snackar makt som kommer underifrån.

Häromveckan slog jag upp kulturdelen i en morgontidning som i en längre artikelserie blickat in i tvn:s framtid. Det var inget töntigt ”kvinnor-kan-reportage”. Det nämndes aldrig att samtliga producenter, vd:ar och chefer för de olika tv-produktionsbolagen var kvinnor. På feministiska borde jag inte reagerat. Men som du märker, det gjorde jag.

När det gäller långfilm talas det mycket om Bechdeltestet. För att få godkänt på testet ska en film uppfylla tre kriterier: Ha med minst två namngivna kvinnor. Som pratar med var­andra. Om annat än män. Få ­Hollywoodfilmer klarar testet. Prova själv. Även om det ljusnade något förra året när nästan hälften av de 50 mest lönsamma filmerna faktiskt gjorde det.

Men Hollywood är som riksdagen. En institution med lång historik av att verka för och av vita män. Därför sker nu en synkronisering mellan teknikutveckling och kvinnor, och andra tidigare underrepresenterade grupper, som bara – gör det. Utan att stöta på de så väl inarbetade och mer eller mindre synliga hindren.

Hur kan det annars dyka upp så briljanta tv-serier som Girls, Orange is the New Black och Weeds? Proppade med karaktärer som inte bara snackar skor, utan mer skit med kompisarna (Girls). Som inte är olyckligt kära i en och samma man, utan kanske ingen man alls. Kvinnan och äventyret är den stora passionen (Orange is the New Black). Eller en morsa som visst älskar sina barn, men det här med att sälja gräs får ändå gå före (Weeds). Kvinnor är plötsligt människor. Ni vet, skiftande och motsägelsefulla. Inte alltid sympatiska. Tänk män.

När en annan morgontidning mätte vilka politiker som är mest framgångs­rika i sociala medier var fyra av de fem främsta kvinnor. Vilket parti syntes mest i sociala medier? Jo, Fi!

I dag går det att peka finger åt uteblivna resurser och manliga nätverk med dess inarbetade vägar till framgång. Det går kanske till och med att segla om dem. Ingen revolution sker över natten. Men just nu pågår en sådan i små steg. Och till skillnad från många tidigare omvandlingar med ovanligt stort inslag av dans.