Nej, det var inte svårt att finna motsättningar mellan de åtta riksdagspartierna i gårdagens jobbdebatt i SVT.
Skriken haglade, beskyllningarna likaså. Och debattörernas papper flög all världens väg i vinden på kajen i Malmö.
I den stundtals hetsiga debatten var allt tal om att partierna närmar sig varandra som bortblåst.
Goodbye till samsyn. Välkommen partiprofilering.
Och mitt i denna röriga konfrontation stod anställda i LO-yrken i stormens absoluta centrum.
Det råder ingen tvekan om att valet för LO-anslutna står mellan lön enligt kollektivavtal och justa arbetsvillkor. Eller en fortsatt lönepress med alltfler otrygga anställningar.
Naturligtvis ville ingen av alliansens företrädare hävda att sänkta löner är ett mål i sig.
I stället gjorde främst både Erik Ullenhag, FP och Martin Ådahl, C, sitt bästa för att påskina att billigare låglönejobb har ett syfte, vare sig det sker genom sänkta skatter för arbetsgivarna, genom sänkta ingångslöner eller försämrad anställningstrygghet.
Syftet är, anser de, att skapa jobb, trots att vi efter åtta år med just denna politik står med en historiskt hög arbetslöshet. Och inte minst står vi dessutom med ett snudd på historiskt högt vakanstal.
Det vill säga, trots en hög arbetslöshet finns lediga jobb där arbetsgivarna inte kan hitta tillräckligt kompetent arbetskraft.
Det här borde vara skäl nog att satsa på att utbilda arbetskraften till de jobb som de facto finns, men den vägen har alliansen effektivt slagit igen genom en frånvarande utbildningspolitik. Vi minns Annie Lööfs (C) ord i en tv-intervju i våras om att hon ”inte tror på arbetsmarknadsutbildning”.
I går fullföljde Centerns Martin Ådahl denna linje med att återigen förespråka sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt krogmoms och låga löner för nyanställda.
Det vill säga mer av det som inte fungerar.
Ylva Johanssons (S) fråga om det inte skulle vara mer effektivt att satsa på de arbetslösa med utbildning och andra direkta åtgärder än att sänka skatter klingade obesvarad.
En berättigad undran är om alliansens företrädare någon gång bekymrat sig om de människor av kött och blod som deras reformer träffar, med arbetslöshet eller med staplade visstidsanställningar, låga ingångslöner och försämrat anställningsskydd.
Att inte bry sig om den mängd ekonomiska rapporter och utvärderingar som visar att alliansens linje inte skapar nya jobb är en inställning som möjligtvis kan hänskjutas till ideologisk men kontraproduktiv envishet.
Att ta av sig de humanistiska glasögonen och inte se eller ens vilja diskutera hur dessa reformer försämrar folks vardag är lika illa.
Det höga tonläget till trots var det tydligt vad allt slutligen kokar ned till: en mer särskiljande fördelningspolitik där de försämrade villkoren för LO-anslutna i andra änden motsvaras av sänkta skatter och högre vinster för högavlönade och företagsägare.
Det visas kanske mest tydligt i det fördelningspolitiska haveri som RUT-bidragen innebär, där Ali Esbati (V) fick företräda RUT-motståndarna med den självklara invändningen att reformen, sett till hela arbetsmarknaden, inte har skapat jobb utan endast genom våra skatter gjort tjänsterna billigare för de redan rika.
