Det nästan viktigaste knepet vid högläsning är att lägga in pauser av olika längd. Foto: David Magnusson

Det nästan viktigaste knepet vid högläsning är att lägga in pauser av olika längd. Foto: David Magnusson

Det är dags att börja läsa högt igen – det är en viktig väg in i skriftspråket, skriver John Swedenmark och läser en trevlig liten bok om högläsning och en annan lika trevlig och lite tjockare bok om skiljetecken.

I en mycket trevlig liten peppbok (bara 64 sidor) talar skolforskaren Anne-Marie Körling sig varm för högläsningen. Den omedelbara belöningen är närheten och gemenskapen; vinsten på lång sikt är att högläsningen är en väg in i skriftspråket. Ordkunskap, genrekännedom – men framför allt själva skriftspråkets uppbyggnad.

Därför förordar hon högläsning överallt, i synnerhet i skolan, därför att det ger otvetydiga effekter på lång sikt både att lyssna och att själv läsa högt.

Jag tycker det är en väldigt bra poäng att framhäva skriftspråket. Det har sin alldeles egna uppbyggnad, skild från talspråkets mer kontinuerliga flöde. Och det där kommer inte självklart. En måste lära sig det. Genom att skriva själv, genom att läsa, i viss mån genom grammatikundervisning (även om sån är bortkastad om den inte är kopplad till en praktik), men framför allt via den mänskliga rösten.

Högläsning är ju också, kan man tillägga, en specifik form av uppmärksamhet, där koncentrationen är inriktad på vad som sägs och hur det sägs, vilket förutom upplevelsen även gynnar inlärningen.

Skriftspråket består av olika mönster, varav några beskrivs av grammatiken medan andra bara lärs genom praktisk övning.

Jag tänker till exempel på interpunktionen – allt som följer i artikeln är en utvidgning av den inspiration Körlings bok givit – som ju är ganska hotad av alla mer slafsiga skrivformer, så till den grad att det av vissa uppfattas som en emotionell signal att sätta punkt efter ett sms, att det betyder ”jag tycker du är jobbig nu”!

Desto större anledning att interpunktera mera. Och att läsa Siv Strömquists underbara introduktion Skiljeteckensboken.

Ur högläsningssynpunkt så innebär skiljetecknen (inklusive styckeindelning), om de är riktigt använda, tydliga instruktioner till uppläsaren om pauser och betoningar. Instruktioner som inte behöver åtlydas blint, men som är viktiga att ta hänsyn till.

Därför att en bra uppläsning kräver pauser. Det är nästan det primära knepet att lägga in pauser av olika längd. Och de behöver inte alls sammanfalla med skiljetecknen. De kan komma helt oförhappandes.

Man kan säga att om en börjar med att läsa ut skiljetecknen är det som att spela efter noter. Sedermera går det att improvisera. Varje mening är en betoningskurva som först går upp och sen långsamt neråt tills den avslutas av en punkt. Och på vägen kan det ske olika avbrott: inte bara pauser utan även tonhöjningar, extra eftertryck, tempoväxlingar.

Skiljetecknen är ett slags notskrift, som i synnerhet kommer till nytta när en själv skriver; de hjälper en att rikta in sig mot åhörarens öra.

Men de rymmer också en mer okänd dimension. Nämligen att skriftspråket bygger inte bara på ord utan på större led: fraser och satser. Skriftspråket är mer komplicerat än talspråket därför att det jobbar med större komponenter: satser.

Och sammanfogningen av satser till större enheter är skriftspråkets själva väsen. Interpunktionen och styckeindelningen är en sak, de är hjälpmedel. Men god prosa bygger på att skapa sammanhang mellan satserna; genom tydliga syftningar; genom flitigt användande av adverb (ju, därför, obestridligen, motvilligt …); genom att i högre grad börja använda bisatser igen och skapa längre meningar som har logiska sammanhang och därför blir exaktare.

Skriftspråket erbjuder resurser för att bättre få fram vad en menar – även om det sker till priset av ett större läsmotstånd.

Och det är här högläsningen kommer in på ännu ett sätt. Genom att skriva för högläsning (och alltid alltid läsa upp sina egna texter) utvidgar och förfinar skribenten sitt språkliga instrument.

Och jag tror att Anne-Marie Körling har alldeles rätt i att redan själva lyssnandet är en väg in i skriftspråket; att där erbjuds en provkarta över prosans resurser, som sen kan omsättas i skriven text. Ett slags lyssnandets lärlingskap.

Och således går det inte att göra annat än jubla över varje ”Läs för mig pappa”-seminarium som går av stapeln.

Förr i tiden vann den enskilde och hela samhällsklasser större myndighet genom att göra skriftspråket till sitt. Nu pågår samma kamp på en annan front: mot språkets allmänna slafsighet, som bygger på att språket i reklam och snabbmedia inte är gjort för att lyssnas till utan bara ska svischa förbi …