Lena städar tretusen kvadratmeter på en förmiddag
Ny teknik har revolutionerat städningen. Bilden av yrket förändras inte lika fort. Ännu efter 20 år som städerska får Lena Holmlund frågan: Och när ska du börja med något annat?
Förbi hyllan med raggsockor. Runt en stapel med dammsugare. Ut i gången med biltillbehör, där det luktar skarpt av gummi från däck och slangar.
Lena Holmlund styr skurmaskinen med säkra händer, i precis rätt fart för att hinna stanna om en kund skulle dyka upp bakom nästa hörn. Försiktigt för att inte välta ner varor. Men tätt intill alla kanter, så att maskinen inte ska lämna fula ränder ute på golvet.
Julas butik i Välsvikens köpcentrum i Karlstad är på 2 700 kvadratmeter, med förråd och personalutrymmen blir det 3 200. Det motsvarar minst trettio fyrarumslägenheter.
Att städa så mycket golv ser ut som en övermäktig uppgift. Lena Holmlund klarar av den mellan sju och tio på morgonen. När vinandet från motorn tystnar har hon fortfarande större delen av dagens arbete framför sig. Först kontorsstädning på Stora Ensos forskningscenter, sedan ett av Postens utdelningskontor.
– Utan den här skulle det inte gå, säger Lena Holmlund, och klappar den orangefärgade kombiskurmaskinen, som på en gång tar upp smuts och polerar golven.
– När maskinen är trasig har det hänt att jag har städat hela Jula med mopp. Efter det hänger armarna på släp efter kroppen.
Maskinen är guld, tycker Lena Holmlund. På samma sätt har övergången från våta städmetoder till torra gjort arbetet lättare. Mopparna av mikrofiber, där små kapillärer suger upp fett och smuts, beskriver Lena Holmlund som ”en revolution”.
– Förr hade jag med mig två dukar när jag städade toaletter, nu räcker en duk per toalett. Jag torkar de renaste ytorna först, de smutsigaste sist – och slänger den använda duken i tvätten. Det känns som om man fuskade. Ändå blir det bättre än förr.
Men maskiner och nya material har inte införts av barmhärtighet, som Lena Holmlund uttrycker det. Att de gör jobbet lättare betyder också att städerskorna ska klara av mer.
– Tempot har höjts. Risken är att du jobbar för fort och skadar dig.
Väl framme på Stora Enso skyndar Lena Holmlund först ner i källaren, där ett rörigt tvättrum utan fönster tjänar som matplats. Hon vänder sig till Helen Larsson, som just den här dagen vikarierar för en kollega som är sjuk:
– Du, jag har två matlådor, du kan ta en. Kotletter eller spaghetti carbonara?
Så sätter Lena Holmlund in en låda i mikrovågsugnen, väter moppen – och pilar iväg för att tömma papperskorgar.
I ett pentry högt uppe i huset är papperskorgen överfull. I förbifarten, mest för sig själv, säger Lena Holmlund att hon önskade att folk lade soporna bredvid korgen i stället för att stapla dem på höjden.
Men sådana förtretligheter släpper Lena Holmlund snabbt, de verkar inte få fäste på henne. Rörlig och lätt i kroppen far hon fram över våningsplanen, sveper åt sig soppåsarna i farten och knyter ihop dem med snabba händer.
Hon hejar på de få människor som syns i korridoren. Växlar några ord med kocken i matsalen samtidigt som hon moppar golvet. Skrattar ofta, och slänger iväg en och annan replik.
– Loss! ropar hon till en skräppåse som sitter fast.
– Halleluja, i dag ska jag bara tömma sopor på plan fem.
När Lena Holmlund är tillbaka i tvättrummet är matlådan färdigmikrad för länge sedan. Den har i alla fall inte kallnat. Kotletterna från gårdagens middag doftar.
Och Lena Holmlund är hungrig. Jobbet är fysiskt. Stegmätare har visat att hon går 30 000 steg per arbetsdag, cykelturen till jobbet inräknad. Ofta äter hon middag två gånger för att orka.
– På 1990-talet skar de ner alla städtider till hälften, berättar Lena Holmlund. Tempot var … helvetiskt. Kunderna var undrande, hade städarna verkligen dragit benen efter sig? Alla kollegor som hade barn slutade. De fick blackouter.
I dag är takten mänskligare. Men tidlöneprincipen – att städarna har betalt för att arbeta ett visst antal timmar, inte för ett visst städbeting – har svårt att tränga igenom i praktiken.
– Folk är rädda för att beskyllas för maskning om de går hem utan att ha hunnit med allt.
Skurhinkar och grova trasor må vara historia, men synen på städning som ett lågstatusjobb lever kvar. Efter drygt 20 år i yrket kan Lena Holmlund fortfarande få frågan om hon inte ska börja med någonting annat.
– Numera tar jag inte åt mig. Att städa är faktiskt helt okej. Och de människor jag möter i själva arbetet är snälla.
På Posten drar Lena Holmlund fram golvmaskinen och visar Helen Larsson hur den fungerar. Själv tar hon städvagnen och börjar moppa borden i lunchrummet.
Hade hon kommit tidigare kunde hon ha städat golvet i lunchrummet med maskin. Men nu droppar brevbärarna in, och för att inte störa dem i maten tar Lena Holmlund golvet med mopp. En äldre brevbärare klappar om henne och säger:
– Lena är perfekt. Vi är bra kompisar.
Stämningen på Posten verkar lätt. Det har hänt att personalen har sjungit för Lena Holmlund när hon kommer med sin vagn. En dag då skurmaskinen stod i vägen satte brevbärarna en p-bot på den.
– De konflikter som kan finnas på en del arbetsplatser märker du inte som städerska, säger Lena Holmlund. Du kommer, gör ditt jobb och går. Det finns frihet i det.
Sist städar Lena Holmlund omklädningsrummet. Den äldre brevbärare som klappade om henne ser att hon är klar för dagen och ropar ett ”adiós amigo”.
Så knyter Lena Holmlund ihop dagens sista sopsäck. Den är välfylld. Överkroppen lutar starkt åt sidan när hon släpar den mot utgången.
Läs också:
