Jean Genets självbiografiska fängelseskildringar är fulla av mörk magi och undrens smuts, och tecknar fängelsebyggnaden som en antikyrka, den blåmärkta ömhetens relief, skuren ur hjärtats block och hämtad ur svarta nätters svarta skrin prydda med svarta smycken. Men det är en fullständigt omedveten och spontan magi, utövad som impuls, drömd och längtad efter i djävulsk extas och förlöst i andens nektar. 

Bild från förlagets hemsida; fotograf ej angiven.

Bild från förlagets hemsida; fotograf ej angiven.

Ur tjuvens idé om livet – Jag har stulit för att bli god – kommer också äventyrets narrativ. Hungern uppfinner tjuven, men associationen mellan stöld och belöning tillskriver själva akten en säll njutning. Brottet sexualiseras; tjuven får stånd när han äntrar lägenheten där inbrottet ska begås. Någon annan blir så uppspelt av synen av bytet att den kastar upp. Handlingens kroppslighet blir explicit, och ljuset och doften inifrån den med kofot uppbrutna lägenhetsdörren bränner liksom in bilden i hinnans slem. Urtavlan omsätter tiden i kroppen själv, vars blekblå vendeltan marmorerar hudens ark.

Ungdomsfängelset Mettray, mitt i Frankrike, skolade förut sjömän. Ännu under Genets vistelse där låg en strandad skuta på gården. Återigen det inverterade: intet hav i sikte. Ett levande i fängelse är en båt på land. Lika delar komik och tragedi. Bara berättelsen svävar över murarna. Den byråkratiska definitionen av mänsklig förvaring är den ena klassens kontroll över den andra, och vidrig i sin konstruktion, eftersom den just som konstruktion är påhittad; en social syntes i sin administrativa godtycklighet. I litteraturen förfinas den blick med vilken vi ser på verkligheten, och Genet för oss med immade spektran rakt genom väggar och tak, ut mot ett bländande mörker. Mot galaxernas neona nästen i universums beckmörka vax.

I en BBC-intervju från 1985 talar Jean Genet om ensamhet och avstånd. Att hålla distansen till folk. Det är den sviknes svurna hämnd på mänskligheten, att dra sig undan, och inte låta någon komma nära – för att slippa bli lämnad igen. I Rosenmiraklet skriver han om samhörigheten i Mettray:

”Det skulle vara för påfrestande för mig att säga att människorna är mina bröder. Det ordet äcklar mig därför att det binder mig vid människorna med en navelsträng, det för mig tillbaka in i en mage. Det ordet förenar oss med modern. Det hör samman med jorden. Jag avskyr broderskapet som binder kropp till kropp, men jag vill ändå tala om ‘mina bröder’ när jag talar om anstaltseleverna.”

Den unge tjuven korsfästs och offras. Utanför rasar andra världskriget och fängelserna förändras i sin karaktär. Det är inte längre bara skyldiga som hamnar där, också de oskyldiga befolkar cellerna. Det är inte längre en skuldens plats, utan orättvisans vistelseort där det nya språkets stigmatiserande syntaxer förlöser fångarna in i nya existenser, där våld och våldtäkt blir vardag. Hierarkin behöver förhålla sig absolut till den stringenta disciplinen som råder på anstalten. Uppdelad som den är i familjer, skapar fängelsedirektören ordningen som krävs för att kontrollera individens in- och utfall. Denna administrativa kultur tvingar de intagna, vare sig de är ungdomsförbrytare eller tunga kriminella, att arbeta efter givna ramar och regler. Därav hackordningen. Därav våldsamheten i både kropp och språk. Inuti det utdömda straffet vilar tusentals. Men i detta omvända mysterium uppstår också ett nytt narrativ; en ny blomma som varken är god eller ond, blott en blomma just som tid är tid.

”Harcamone spände sig, hur han kämpade och försökte komma ut ur sig själv för att slippa ut ur fängelset. Ge sig iväg, fly, slippa ut genom rännorna som en dimma av guld. Men då måste han förvandla sig till guldstoff.”

Frågan är: vem i fängelset njuter mest av den djupt efterlängtade cigaretten: han som röker den, eller han som bjuder på den? I Genets värld blir detta också frågan om makt och penetration, och, för all del, nåd. Genet skrev de flesta av sina romaner inuti fängelset, under tiden som han avtjänade sitt straff. Det betyder: utan straffet, inga böcker. På ett sätt kan en säga att detta tillbud, och denna miljö, var perfekt för författaren. En kan också försäkra sig om att allt är slump. Medfångarna i fängelserna förstod ingenting om deras funktioner i berättelserna, ändå skrev de sina egna roller, just i sitt varande. Genet kunde observera, och anteckna den organiska berättelsen.

Kärleken emellan männen i förvar skiftar hela tiden karaktär och status. Den vackraste vinner, alltid. Kärlekens natur skiftar som dygnet. Ingen får älska, ända älskar alla. Blodet fyller vansinnets lem: om intet råder, så måste en åtrå allt.

”Det var inte så säkert att Bulkaen måste älska mig därför att jag fick honom att tänka på Mettray, ty själv älskade jag Bulkaen för Mettrays skull, men Mettray älskar jag enbart så högt just därför att den snyggaste grabben där hette Bulkaen.”

Genet hatade Frankrike, också som gammal. Han hatade vad Frankrike hade gjort mot honom, och hur det franska samhället förnekat honom allt, och fördrivit honom. Fängelset blev ändå ett sätt för Genet att invänta världen, att låta den komma till honom. Ändra fram. I det begränsade utrymmet färdades fantasin och gavs akustik. Den expanderade bortom materians strukturer och slog upp som ett perfekt moln i skyn: ur det minsta växte det största.

Vive la fuite, 

                       leve flykten!

David Stenbeck

Veckans KLASSIKER

Rosenmiraklet
Författare: Jean Genet
Översättning: Bengt Söderbergh och Marc Ribes
För/efterord:
Bo I. Cavefors
Förlag: Modernista
Matrosen & stjärnan
Författare: Jean Genet
Översättning: Nils Kjellström
För/efterord: Helena Eriksson
Förlag: Modernista

Läs också

David Stenbecks artiklar i Arbetet om klassikerna Pasolini och Hölderlin