Två dagar efter att Pier Paolo Pasolini lämnar Stockholm och Hotel Diplomat i november 1975 – han var i Sverige för att prata om sin nya och kontroversiella film Salò, eller Sodoms 120 dagar – mördas han på det mest ohyggliga vis på stranden i Ostia utanför Rom. På bilderna från brottsplatsen ses det illa tilltygade liket iklätt linne och jeans, med huvudet tillplattat efter att ha körts över med sin egen bil. Också hjärtat exploderade under tyngden av fordonet; ett symboliskt slut på poetens liv.

“Vi har förlorat framförallt en poet, och poeter finns det inte många av i världen, det föds tre eller fyra på ett århundrade; när det här århundradet är över kommer Pasolini vara en av de väldigt få som räknas som poeter. Poeten borde vara helig.”


Det är mentorn och författaren Alberto Moravias ord på Pasolinis begravning. [Tyvärr finns ingen översättning till klippet ovan, men känslan går ju fram.] Han håller ett hårt och känsloladdat tal för den uppvaktande skaran. De är alla i chock efter mordet, och de har alla förlorat en stark och kritisk röst. Det är också förlusten av en människa som representerade både det “annorlunda” och “det lika”, menar Moravia, och Pasolini var båda. En modig sanningssökare, och en kännande. Folklig och folkrepresentant på samma gång. Poet, homosexuell, kritiker, provokatör, regissör, intellektuell.

Och mera: en som avskydde våld. Modigare än många i sin generation. Ett vittne. Ett annorlunda vittne, uppmärksam på det reella, på verkligheten.

Den heliga poeten. Det är en idé. Pasolini iklädde sig en roll. Kan vi få lov att säga så, att det inte var han, det var den han speglade. En projektion djupt inifrån att blända den fysiska världen med. Anden utfälld från små strängar av DNA. Idén om en social och konstnärlig arkitektur, ritad i ett annat medvetande, överförd in i vårt, uttalad i poetiska formler eller mer vardagligt i dagstidningens krönikor.

Kan vi acceptera att det inre mediet bryggar ett yttre? Kroppen som verktyg såsom treenighetens mysterium: den poetiska anden. Hav är inte hav, väggarnas materia inte tjocka nog; det sker en lateral transcendens. Vener mellan anden och verkligheten.

Rösten. Den som talar åt de utan. De som saknar skolning, blick, mod, medel. Här är Pasolini som kulturskribent oerhört viktigt, ständigt i opposition; han kunde inte vara något annat. I folkets tjänst, men inte vald. Ögat, det kritiska ögat, ingen radar, ingen röntgen, bara hjärta, historia, politisk kontext. Avkodningen av samhällsstrukturen som obligatorium, kall, ansvar. Plikt. En beskyddare för massorna på fabrikerna, de fattiga i slummen, för de kriminella, för de kriminellas barn.

Och självkritiken. När den unga vänstern slogs mot polisen i Valle Giulia tog Pasolini polisernas parti. Varför? Han förklarade: småborgerliga ungdomar, rebeller av lust och leda; de har råd att revoltera. I det sammanhanget är polisen, annars betraktad som hantlangare till makten, och makten behöver alltid vara fienden, som i sammanhanget utför sin plikt för samhället, den riktiga arbetarklassen. De var “figli dei poveri”, de fattigas barn.

Ur Corriere della Sera: “I Valle Giulia, igår, erfor vi så ett fragment av klasskamp: och ni, vänner (trots att ni var på rätt sida) var de rika, medan polismännen (som befann sig på fel sida) var de fattiga. Just en snygg seger, alltså! I de här fallen, mina vänner, ger man blommor till polisen.”

Uppmärksam på verkligheten, är det att förstå sin samtid? Att veta vilka krafter som ligger bakom vad, och hur vi rör oss inuti de politiska systemen. Poeten vill se samhällskroppen i sin organiska komplexitet: vi måste därför förstå anatomin.

På begravningsmässan är Alberto Moravia förbannad. Djupt sårad. Förtvivlad. Hur ska det nu gå, utan Poeten? Risken är att det inte går, alls. Risken är, också, att det inte ska gå. Slump och kaos parasiterar på människan och det är omöjligt för oss att acceptera kontrollösheten. Vår idé om den inverterade rymden, att placera jorden i solsystemets centrum i stället för att se vår egen litenhet i det enorma, gör oss oroliga redan inför nattens mörker. Det kanske inte ska kallas för systemfel, men att all rörelse framåt måste lämna någonting bakom sig är en förutsättning för rörelsen i sig. Moravia behöver gå vidare.

Det finns revor i såväl ljus som mörker. Det är den vägen poeten tar sig in – och ut. Det är det konstnären vill gestalta. Ibland är det också vad vi känner när vi möter varandra. Det är inte möjligt att röra sig in eller ut ur dessa skikt, men då och då får någon in en fot och lyckas hålla dörren öppen så pass länge att någonting går att skymtas därinne, eller ute. Pasolini bände upp världen för oss, tillräckligt länge för att någonting skulle förändras för alltid.

Alberto Moravia förstod det, men i sitt begravningstal får han skepnaden av en Moder som just förlorat sitt barn. Denna sorg är rå och enkel i sin konstruktion, om den ens har någon. Det är saknaden i tomrummet efter någon, men också saknaden efter någonting som han hoppades innerligt skulle komma.

David Stenbecks nästa Motord kommer att handla om en annan diktare, Friedrich Hölderlin.