”Hyresreglering ökar klyftorna”
REPLIK Den nuvarande bostadspolitiken förvärrar bostadssituationen för just arbetare och deras barn. Stefan Fölster svarar Kristina Mattsson, som skrev ett öppet brev till honom på förra veckans kultursidor.
Glappet mellan en snabb befolkningsökning och det klena bostadsbyggandet är nu större än under värsta 1990-talskrisen. Den direkta orsaken är att kostnaden för att bygga en ny bostad under två decennier ökat mer en dubbelt så snabbt som lönerna. Vilka i samhället har då inte längre råd att bo?
I förra veckans Arbetet skrev Kristina Mattsson en artikel som väckte min klasskampsåder. Inte på grund av det lite gulligt nedlåtande sättet att adressera mig som ”om du skulle vilja vidga ditt perspektiv” och ”allt detta vet du ju”. Utan på grund av den vanligt förekommande aningslöshet om bostadspolitiken med vilken hon argumenterar för en linje som ökar redan rikas bostadsförmögenhet, och samtidigt klämmer åt många LO-arbetares barn.
Ovanpå ”byggregelinflationen” från statliga myndigheter har kommuner lagt en flora av särkrav som lyft byggkostnader med i snitt femton procent. Krångliga planprocesser och överklaganden vållar direkta kostnader, men indirekt har de också stoppat många konkurrenter som kanske hade kunnat pressa byggpriser.
Regelkrånglet smygs in av olika politiker och tjänstemän utan att kostnaderna behöver redovisas öppet. Det är inte demokratiskt tillfredställande, även om det formellt går rätt till.
Den hyresreglering som Sverige de facto har förvärrar effekterna av byggkostnadsinflationen flerdubbelt. Bostadsbolagen kan inte täcka kostnader för nya hyresrätter, även i orter där det finns betalningsförmåga. Det bromsar flyttkedjor som normalt frigör bostäder i alla prislägen. I stället drivs priser på bostadsrätter upp.
Att dessa är dyra jämfört med konstlat låga hyror i attraktiva lägen får i sin tur många att klamra sig fast vid hyresrätter som är för stora eller som de bara använder till övernattningslägenheter.
Den samlade effekten är att många höginkomsttagare bor i attraktiva lägen till konstlat låga hyror – i lägenheter som är helt omöjliga för en vanlig människa att komma över, och där hyresrätter delvis säljs på en svart marknad.
Samtidigt har de som ägt bostäder ett tag gjort enorma vinster på bostadsbristen. Enligt Reforminstitutets beräkningar har bostadsägares förmögenheter ökat med ungefär 1 000 miljarder kronor de senaste femton åren enbart till följd av den lägre svenska byggtakten jämfört med den i Finland.
Dessa förmögenheter gynnar också bostadsägares barn som ofta får hjälp att köpa en bostad, eller ärver så småningom. På så sätt cementerar den havererade bostadspolitiken nya klassklyftor.
Att subventionera byggandet löser inget. Det döljer bara skenande byggkostnader och drar pengar från välfärden. När byggsubventionerna var omfattande på 1980-talet, rådde ändå stor bostadsbrist, därför att så många la beslag på billiga hyresrätter som de egentligen inte behövde. Andra länder klarar att fixa bostäder utan större subventioner än vad som fortfarande finns i Sverige.
I Tyskland har till exempel byggandet legat på en stabil nivå. Den som har ett hyreskontrakt har ett gott skydd mot orimliga hyreshöjningar. Men det råder relativt fri avtalsrätt när en bostad hyrs ut till en ny hyresgäst.
Samtidigt har byggprocessen förenklats. Det är lätt att få tag i en hyreslägenhet, i likhet med läget i de flesta europeiska länder. Enligt den så kallade ”Mietspiegel” ligger hyrorna inte högre än i Sverige, inte ens i storstäder som Berlin eller Hamburg. Hyrorna har ökat med ungefär en procent om året i många år.
Att tyska hyresvärdar konkurrerar om hyresgäster har bland annat lett till att de har varit mer beredda att hyra ut till boendekollektiv. Därför har alla tyska storstäder också mer bohemiska kvarter av det slag som Kristina Mattsson vurmar för.
Att försöka pressa in bostadsdebatten i ideologiska fack för eller emot marknadskrafter är i bästa fall missvisande. Inget land har rena marknadshyror, och ingen argumenterar heller för ett system där befintliga hyresgäster utsätts för hyreschocker. I sämsta fall leder de ideologiska skygglapparna raka vägen tillbaka till klassamhället. De som har bostad blir allt rikare, och de som inte har bor allt mer trångbodda i andra hand.
Stefan Fölster
chef för Reforminstitutet
