Foto: Thomas Johansson
Den 15 augusti var det tusen dagar sedan remisstiden gick ut för utredningen ”Bortom fagert tal”.
Sedan dess har ingenting hänt med denna utmärkta utredning om tillgänglighet till arbetsmarknad och samhälle för personer med funktionsnedsättning.
Det fagra talet känner vi till. Det är talet om att alla ska ha full tillgänglighet till vårt samhälle, kunna utbilda sig, hitta ett jobb och inte utestängas från arbetslivet.
Men verkligheten är en annan.
Statistiska centralbyråns och Arbetsförmedlingens kartläggning från i våras visar att antalet personer med funktionsnedsättning som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har fördubblats sedan 2007.
Det är den snabbaste ökningen som någonsin uppmätts.
Sedan våren 2006 har personer med funktionsnedsättning som varit utan jobb i mer än tre år ökat från 23 000 till 36 000, en ökning med 57 procent.
Ändå skulle inga politiker med självbevarelsedrift vidgå att de diskriminerar någon.
Utredningen ”Bortom fagert tal” innehåller en imponerande kartläggning av hur situationen ser ut och vilka brister som finns i ambitionen att alla ska kunna komma ut på arbetsmarknaden.
Utredningens huvudförslag, som alltså lades fram redan våren 2010, är att bristande tillgänglighet ska sorteras in under diskrimineringslagstiftningen.
Diskrimineringsbegreppet, menar utredningen, ska utgå från redan gällande minimiregler och fokusera på ”skäliga” anpassningar utifrån nytta och kostnader.
Det är alltså långt ifrån några höga krav som ställs, i praktiken mest ett tydliggörande av de lagar som redan finns.
Nu kan man kanske tycka att det viktigaste är att alla människor får samma rättigheter, oavsett om de stängda dörrarnas politik ska benämnas diskriminering eller inte.
Men en diskrimineringsparagraf är ett viktigt verktyg för att nå dit.
Dels kan frågan om diskriminering drivas i domstol. Hot om vite och utdömda skadestånd kan vara en väg att i praktiken förbättra tillgängligheten.
Dels säger en diskrimineringsparagraf också vad det i grunden handlar om, att tillgänglighet är en mänsklig rättighet och ett försvar för den grundläggande synen på alla människors lika värde.
Till exempel är tillgång till utbildning en rättighet för alla, både enligt gällande svensk lag och enligt de internationella åtaganden som Sverige förbundit sig att följa.
Då är det inte rimligt att rullstolsburna inte kan ta ett jobb för att arbetsgivaren nekar rullstolsramp.
Då är det inte heller rimligt att hörselskadade inte får tillgång till tolk för att gå en utbildning som underlättar på arbetsmarknaden.
Vinsten, både ekonomiskt och vinst i form av anständighet, självförtroende och rättvisa, överträffar med råge den kostnad som samhället åtar sig för att anpassa tillgängligheten för alla medborgare, oberoende av funktionsnedsättning.
Utredningens beräkningar visar dessutom att de förslag man lägger inte medför några ”nya eller ytterligare kostnader av någon större betydelse”.
Av utredningen ”Dörrarna stängs innan alla fått plats” från 2012, skriven av LO:s förre chefekonom Dan Andersson, framgår att de samhällsekonomiska vinsterna blir mycket tydliga redan vid en mycket blygsam medverkan på arbetsmarknaden av någon med funktionsnedsättning.
Att ge föräldrar till barn med funktionsnedsättningar hjälp att samordna sitt och barnens liv skulle enligt Riksrevisionen kunna ge en samhällsekonomisk vinst på 31 miljoner kronor per år.
Men trots dessa klara fakta ser vi en skrämmande tillbakagång i kölvattnet av regeringens överlag misslyckade jobbpolitik.
Efter sju år vid makten och tusen dagar av fagert tal är det dags för mindre prat och mer verkstad.
